Min Hjälte

img_8942
Flyktingar som anländer till förläggningen/OS-arenan

 

img_8944
Olympiska stadion Galatsi, som härbärgerade 1000 flyktingar. Våran ‘scen’ var under OS-skylten

Ni vet såna här äventyrare, såna som bestiger berg, ensamseglar över havet eller springer maraton genom öknen. De är balla. Jag tycker de är häftiga människor, lite som hjältar. Som gör det som vi vanliga tänker är omöjligt.

I våras gick jag och mina barn nästan 3 mil på två dagar. Det tyckte jag var himla starkt gjort. Vi hade mat med oss, och sovsäckar, och godis. Det var ett frivilligt äventyr. Mina barn var då 7 och 10. Vi var friska starka och glada. Vi hade sovit gott innan vi gick. Det var fint väder och vi gick till en kiosk och tog en glass en gång. Vi kände oss lite som äventyrare, lite som hjältar.

Nu ska jag berätta om verkliga hjältar. De som inte väljer sitt äventyr.  Som inte tränar i flera år, har pt:s, sponsorer, filmteam, massör, privat kock och 12 bärare.

De som flyr för sina liv. Fortsätt läsa ”Min Hjälte”

Annonser

KÄRLEK

November 2015:

img_9051Ja, jag är rädd.

För andra gången på ett år åker jag för att möta barn som är på flykt. Barn som skilts från eller förlorat sina föräldrar. Jag vet att jag kommer att få höra saker som kommer att slita hjärtat ur kroppen på mig, saker jag inte vill höra, saker som kommer få mig vilja kräkas och saker som absolut inte borde få vara sanna.

Jag har just pussat mina sovande barn hej då. Mina barn vars kinder det trillat tårar på då de inte ville att jag ska åka. För att det är svårt att skiljas. Mina fina starka barn som lånar ut sin mamma för en stund. Mina älskade ungar som kommer att räkna dagar tills jag är hos dem igen.

De barn jag nu åker till räknar också dagar. Och månader. Och år. Sen de såg sina föräldrar. Kanske ser de dem aldrig igen. Hur många tårar som trillat vill jag inte tänka på. Fortsätt läsa ”KÄRLEK”

Vad gör vi med alla trasiga?

Grekland juni 2015:

Den sista föreställningen är spelad för denna gång. Det är dags för mig att sammanfatta. Jag försöker att inte känna vanmakt och hopplöshet. Jag försöker se det fina, alla möten, alla skratt som bubblat från magen. All glädje som jag och mina fantastiska kollegor har gett till i alla fall några av alla dessa våra sköraste världsmedborgare, barnen.img_9363 Mitt huvud är fullt av frågor och berättelser. Berättelser från människor vars livsväg nu korsat min. Händer jag hållit och ögon jag sett in i. Livsöden som världen måste få höra om, för att förstå.

Som Ali, 5 år. Som så fort någon låg ner sprang fram och sparkade. Fortsätt läsa ”Vad gör vi med alla trasiga?”

Med havet som gräns

På min resa från Frankrike till Sverige har jag med mig Rumi, han var en afghansk poet som jag läser i en engelsk översättning. För att komma till Sverige härifrån reser jag först söderut, mot Medelhavet, för att sedan flyga norrut. Så enkelt, för mig och min afghanska poet i bokform. Sen mina resor med Clowner utan gränser förra året kommer Medelhavet alltid att vara förknippat med människorna som flyr över det, människor som Achim. För honom var det inte riktigt så enkelt. Sen jag skrev den här texten sommaren 2015 har saker ändrats. Tyvärr åt fel håll. Fortsätt läsa ”Med havet som gräns”

Första resan med Clowner utan gränser

2015 var jag på två volontärresor med en fantastisk organisation som heter Clowner utan Gränser (www.skratt.nu). Båda gångerna var jag i Grekland och mötte väldigt många barn som flytt över medelhavet. Andra organisationer bistår med mat, kläder och sjukvård. Vi ger dem skratt. Tänk att man kan ge bort det, skratt. Skratt som är så välgörande på så många sätt. Som lindrar, får en att vara i nuet, som släpper på spänningar, skapar lugn, utrymme för andra sorters tankar och som inger hopp. Hopp om livet. Här är första texten skriven i Grekland juni 2015:  Fortsätt läsa ”Första resan med Clowner utan gränser”