Sommar i Frankrike 2019

Jaha, sommaren närmar sig med stormsteg förstår jag på bokningar som rullar in! Så roligt :)!

Eftersom utrymmet vi hyr ut är en lägenhet med två separata sovrum har jag nu uppdaterat till fler annonser. Det går nu att boka ett av sovrummen, till exempel blå rummet och dela kök och badrum med de eventuella gäster som då bor i rosa rummet. Och vice versa. Eller så kan man boka hela lägenheten och ha den för sig själv. Plats för ca 5 pers per rum, så 10 totalt. Öppet Juli och Augusti! Fortsätt läsa ”Sommar i Frankrike 2019”

Annonser

När ska jag hinna tänka?

Tid för verklig reflektion, när har en människa det egentligen? För att fundera, känna efter, undersöka, prova, göra, vara? När den är föräldraledig? När den är ofrivilligt arbetslös? När den har semester? Inte sen vi var barn har vi haft tid. Den där tiden som är oändlig, den som inte har ett slutdatum. Då var vi så små att vi inte reflekterade över den, tiden. Inte heller över fram-tiden. Sen, alltför snart, skolades vi in i samhället med tid, med klockor som ställs och ringer in, tider som ska passas och förhålla sig till. När sommarlovet kom kändes det galet långt, men man visste redan då att något annat väntade på andra sidan det där långa, något som man skulle ställa in sig på och göra sig beredd inför. Något som man själv inte hade valt. Något som ‘skulle’ göras för att så är det. Det är så man gör. Det är så det är bestämt här där vi bor. Sommarloven blev kortare och kortare och sen skulle det väljas gymnasium, för så gör man, så är det. Det var inte att val att inte gå gymnasiet, det var inte ens en fråga: – Ska du gå gymnasiet? Utan den självklara:- Vilken linje ska du gå? Å sen skulle det jobbas eller vidareutbildas, såklart, för man måste ju försörja sig. Betala för sig, ha någonstans att bo och äta och så. För så gör man, så är det.

Fast alla gör inte så. Faktiskt.

En del gör på andra sätt, och de är de personerna som andra oftast tittar avundsjukt på, fäller kommentarer om eller misstänkliggör. De som inte gör som man ska, utan som de själva vill.

De som kuskar runt i en minibuss i Europa och uppträder lite här och där med sin saxofon eller sina käglor, som inte har någon hyra att betala och väldigt låga omkostnader.

De som flyttar ut i vildmarken och odlar sin egen mat och tar vad skogen ger.

De som struntar i vad andra säger och spelar dataspel hela dagarna och helt plötsligt blir världens mest kända spelare och miljonär på köpet.

Jag tänker att vi aldrig riktigt får tid att på riktigt känna efter och fundera över hur vi vill leva vårt liv. Att vi liksom redan från början föses in i ett bås som leder oss mot dyra bostäder och 9-5-jobb, fast ingen egentligen mår bra av 9-5 jobb och att betala halva lönen på sitt hem.

Få längtar efter att semestern ska ta slut, få tycker att bostaden borde bli dyrare. Men vi gör som man ska, för vi har aldrig fått chansen att försöka nåt annat?

Det där halvåret när man ofrivilligt blir arbetslös kanske är en gåva? Det kanske ger en utrymme för att ställa sig de frågor som hade behövts ställas redan i tonåren (och som säkert ställs, bara det att man då inte fått de referenspunkter om att det finns andra sätt att leva på), och sedan dess om och om igen. Hur vill jag leva mitt liv? Vad vill jag prioritera? Vad är viktigt för Mig? Titta på sig själv och hur man lever och fråga sig, har jag tagit de här besluten? Har jag bestämt det här? Har jag följt min inre kompass? Eller har jag följt med en ström som fört mig hit, för att jag inte visste att andra alternativ fanns, för att jag inte förstått att jag själv kan bestämma, inte mellan A och B och C, utan att jag kan uppfinna ett helt nytt alfabet.

När vi sitter där med våra bostadslån och amorteringar på SUV-en så är det inte så lätt att bryta, pengarna måste in, och vi måste se till att det händer. Då, finns verkligen inte tid för reflektion.

 

Lisa

Platserna som (inte) finns

De där platserna som blir över , de som är emellan det som ska vara, som tiden på resan mellan a och b. Mellanrummet, som också är ett rum fyllt av finnande. Som också är en plats fyllt av varande. De platser som vi inte ser men ständigt rör oss vid, förbi, bredvid. De platser som finns på kommunens kartor men som bara är ett streckat område, grått eller endast ‘icke ifyllt’. De platserna som lever frodas och bebos som alldeles egna universum. Av egna invånare som i det stora hela får vara ifred. Jag älskar de platserna. Det är som att naturen liksom inte låter sig besegras av människans stadsarkitekter, som att vildheten och friheten spricker upp mellan stadsplanerarens skiss och verkligheten, den där metern som inte fick bebyggas, den där icke raka formen som inte passade in men där byggarbetarna ställde sina bilar medan de jobbade, den där vrån mellan vägen och gångtunneln som inte är en anlagd park men där det ändå växer saker, bor små kryp och ett och annat större kryp. Där en inkastad väska kan ligga orörd i år innan den hittas av parkarbetarna på sin 5-års-runda till alla ‘gråa streckade’ platser på sin områdeskarta. De platser som inte är ‘skapade’, som inte är ‘till för’ något, någon.

39090076_525358437903576_8244466728587755520_n

För mig är de en fristad, en symbol för att livet lever som det vill och inte går att detaljstyra, att vi inte har så stor kontroll som vi kan låtsas att vi har. De är de spännande platser där man kan gömma sig, göra fynd eller vara rädd för, det okända. Det lockar och drar i mig och ger mig plats att andas, att se det stora i det lilla, världen i staden, och det lilla i det stora, det lilla universum som tagit plats mitt i allt anlagt.

På landet finner jag en sån plats i grusvägens vägren. Den har ett namn, platsen som är ‘emellan’ den anlagda vägen och det funktionella och grävda diket. I vägrenen frodas alla de blommor som pryder våra midsommarkransar och vilda sommarbuketter. Smultron och tappade saker hör också till vägrenens rikedom.

39116712_254838722016324_2592359220967899136_n

Min väg till och från skolan var just längs en sån grusväg. Som jag älskade den. Jag kunde varje böj, varje sten och höll koll på varje blomma som slog ut. Minst 2 gånger om dagen gick jag samma väg, i 9 år.   Kärringtandens låga bulliga sol-klick, hundkexens långa vajande och midsommarblomstrens eftertraktade lila. Flytten till stan förde med sig en skolväg längs trafikerade gator och asfalt. Det var där jag hittade de, efter ett tag, de små platserna som staden inte hade tagit i anspråk.

Det finns alltid platser, stunder, mellanrum, som ger mig plats att andas, bara jag letar.

Lisa

Morgonmöten

Morgonmöten

Varje morgon tar jag ett varv, min lilla joggingtur. Går uppför backen, springer runt, och går ner. Med ravinen brant neråt på ena sidan och brant uppför på andra sidan. Det tar inte mer än 20 minuter. Nu i alla fall eftersom björnbären inte är mogna än..

Jag tycker om att börja min dag så. Jag tycker om att kroppen får vakna, röra på sig, sträcka ut och låta blodet forsa fram. Jag tycker om att se de små rökpuffarna mina steg lämnar på den sandfärgade jorden, tycker om att se mina fötter studsa över stenar, pinjekottar, björnbärssnår, rötter och …oj, det var en kopparorm!

Luften har ännu inte hunnit bli het i lungorna, syrsornas sång nästan skär i öronen och doften från pinjeskogen är intensiv. För att inte tala om den strålande utsikten över bergen. God morgon världen, säger jag.

I början gjorde det ont, i höften, i vaden, i ryggen. Som att kroppen behövde veckla ut sig efter 10 månader i puppan av väckarklockor och måsten, och nu skulle bli något annat. Något som skapar själv, något som lyssnar inåt istället för utåt, något som är, mer än gör.

De senaste rundorna har jag haft sällskap av en kompis hund, Pärlan. Hon är mycket trevligt sällskap, jagar en och annan bil eller katt, springer före till de två diken som turen erbjuder och springer runt runt i vattnet medan hon dricker (det blir mer arom så). Sen springer hon ikapp mig och kyler ner mina ben med en välbehövlig dusch. När vi kommer hem får hon en ostbit och jag får göra armhävningar. Hon tycker rundan är för kort, jag tycker den är alldeles lagom.

IMG_8592

Häromdagen när vi närmade oss platsen där hon dagen innan jagat upp en katt i ett träd prasslade det i snåren och vi tittar insinktivt ditåt för att få syn på katten.

Det här är vad som utspelar sig i min hjärna på några sekunder:

– Det där är ingen katt.

– Nej, men det är ett DJUR.

– Helt rätt. (Letar i arkivet för ‘DJUR’) Gris?

– Fast den är ju svart, en gris är rosa.

– Minigris?

– Fast den är ju jättestor…

Här lägger någon annan del av hjärnan sig i och ger en ledtråd: Lisa, du är i FRANKRIKE. Och så lägger ögonen sig i och kommenterar: -DJURET, den stora svarta minigrisen har BETAR.

– Ah! Ett vildsvin! J (skitnöjd)

– (Läser i urval på kortet för VILDSVIN i arkivet). Lever i flock, kan vara arga, kan ha ungar som den vill försvara)

Direktrespons från ögonen som tittar sig omkring men inte observerar några kompisar till Vildsvinet. Hjärnan igen:

– Ser du Asterix och Obelix då, höhöhh…

Vid det här laget hade Vildsvinet redan skuttat uppför ravinen och jag joggat förbi och jag hade ännu inte riktigt tagit in att jag just sett ett vildsvin 10 meter bort. Pärlan tittade frågande på mig och gjorde en liten ansats till att springa efter men vi var överens om att det var en dålig idé. Så vi fortsatte som att det var en normal del av vår morgonrutin. God morgon världen!

 

Lisa

Nattönskningen – av Anne B Ragde

Vi är i Norge och huvudkaraktären i historien är en ansedd journalist i sina bästa år. Hon reser mycket i jobbet och träffar mycket folk, men är trots det en väldigt ensam person med sina våndor och bekymmer. Hon löser alla problem på samma sätt. SEX. Fortsätt läsa ”Nattönskningen – av Anne B Ragde”

Stora små lögner- av Liane Moriarty

Liane Moriarty lyckas skildra vardagslivet för ett antal familjer på en liten ort i Australien träffsäkert och med hög igenkänning. Inte för att min vardag består av hemmafruar eller ‘frukost på strancaféet’ men för att det som utspelar sig inom hemmets väggar är lika oavsett. De olika familjekonstellationerna, relationerna, rädslorna och glädjen. Det som delas och det som inte delas. Fortsätt läsa ”Stora små lögner- av Liane Moriarty”

Mannen som läste högt på 6:27-tåget – av Jean-Paul Didierlaurent

Det här är en lång novell eller en kort roman som är magisk i sin enkelhet. Den handlar om Guylain, en ensam parisare som jobbar med att förvandla makulerade böcker till pappersmassa. Han tycker inte om det. Varje dag räddar han några boksidor från maskinens mage som han morgonen därpå läser högt ur på tåget. Bara det är magiskt. Fortsätt läsa ”Mannen som läste högt på 6:27-tåget – av Jean-Paul Didierlaurent”