De stunder då jag vill hålla kvar ögonblicket. De stunder då jag andas in blomdoften och låter den fylla mig, då jag känner solen mot huden och ser ut över markerna med barfotafötterna långt ner i det daggvåta gräset. Är jag lycklig då? Är det lyckan som skymtar fram, som ilar förbi och är det därför jag så paniskt vill att ögonblicket inte ska ta slut? För att lycka är lika förgängligt som syrenernas blomningstid, något som sveper förbi och fyller en med underbarhet för en kort stund. Som inte går att hålla kvar, att vara i, mer än små små stunder. Syren dör så fort du tar in den, när du inte kan få nog av att känna doften när du går förbi eller sitter i försommarkvällen och omringas av den. När du vill omge dig med den, känna doften när du somnar och se den på frukostbordet när du vaknar. Då finns den inte mer. Det går inte att hålla kvar lyckan. Så snart jag börjar tänka på den är inte känslan lika intensiv, då tar huvudet återigen över.

Mitt hjärta gör fysiskt ont av vetskapen att äppelblommorna inte kommer att komma igen förrän nästa år, att rosenbusken i all sin härlighet snart har blommat över. Att luften bara är tung av den söta doften några få dagar till. Samtidigt är det så underbart just för att det bara finns en kort stund. När jag stått halvt inne i busken med nosen i kronbladen i gott och väl 10 minuter så känner jag inte längre doften lika tydligt. Det går inte att hålla kvar. Lyckan sveper förbi, liksom jasmin, rosor och pion. Jag låter mig drabbas.

/Lisa