Det var artistnamnet vi hade, mitt och Ingers. Tanken var först att vi skulle hänga i ett rep, och just snurra, ”twist”, men till slut hade vi ett nummer där vi använde två rep, som i en trapets. Det blev inte så mycket twistande men desto mer swingande. Artistnamnet fick följa med ändå.

Jisses vad vi slet med detta nummer. När alla andra var i cirkussalen på skolan fick vi åka ut till Furuviks cirkusbyggnad för att träna. Där var det tillräckligt högt i tak. Dag efter dag. Brännsår och valkar i händerna. Ständig träningsvärk. En kvarglömd SpiceGirls- skiva på repeat. Så målinriktade.

Efter studenten och efterföljande sommarturné var vi med på en cirkusfestival i Wiesbaden i Tyskland. Och vann. Hittills hade jag alltid tyckt att personer som vann saker beteende sig så löjligt. Så stod jag plötsligt på en scen i Tyskland och grät när jag tog emot priset för bästa akt. Det var stort. Overkligt.

Nästa anhalt var Amiens, utanför Paris. Där pågick uttagningar till världens största cirkusfestival för unga artister som vi hade blivit inbjudna till. Jag var sjuk och tryckte i mig c-vitaminer. På min 20-årsdag stod 2000 personer i publiken och sjöng för mig när vi avslutat vårt nummer. Mäktigt. Ont i kinderna av att le hela ‘jamåduleva’ på franska.

Vi kom med. Än idag har bara 4 svenska kvinnliga artister varit med i den här festivalen. Vi utgör alltså 50 % av dessa. #stolt.

Så till Paris och Cirque de Demain, morgondagens cirkus. Alla de stora direktörerna, agenterna, artisterna var där. Röda mattor, dallriga efterrätter och champagne. Tusen språk, svettiga kroppar, nervositet, besvikelse och lycka. Jag var yr. Hög på livet.

Tydligen filmade något asiatiskt bolag, för här är vi, 1997 i Cirque d’hiver, Paris. Jag i längst hår. 20 år och beredd att ge mig ut i världen.

https://youtu.be/qguMxEymzdw

Lisa