Hur mäter man hopp?

De har väntat på oss i enochenhalv timme nu. De drygt 400 barnen som befinner sig på skolgården i den gassande solen. Istället för att gå hem, har de väntat på clownerna. Skolan är slut, men barnen är kvar, för de vet att vi ska komma. Barn med flätor i håret och ryggsäck på ryggen, några få med ärvda skoluniformer i sjukhusgrönt. Förväntansfulla blickar, glada tillrop, hög energi som lätt övergår i tumult. Barnen ska sätta sig under tak, så att de inte sitter i solen. Några barn sätter sig ner men så fort läraren vänder ryggen till står de upp igen. Vi gör oss tråkiga. Måste invänta ett lugn, kan inte göra barnen än mer stissiga än de redan är. Till sist sitter nästan alla och vi rekar snabbt spelplatsen som är smal, har trappsteg, innehåller däck fyllda med cement, ett flaggstångsfundament i mitten och tre damer i stolar som inte vill flytta på sig.

Vi brukar dessutom vara fyra artister. Idag är en av oss kvar på hotellet med magsjuka. Det blir den mest improviserade föreställningen på resan och vi kommunicerar med varandra under hela tiden: jag tror jag går lite hitåt nu ja, och, jag kan inte komma ner från akrotricket för nu sitter det ett barn där jag skulle landa så vi gör tvärtom, och vi får inte plats här så vi låtsas snubbla framåt nu. När vi spelar musik hör vi inte varandra då barnen klappar i takt och sjunger exalterat. Jag sneglar på kollegan för att se när hon slutar spela. Barnen skrattar så de viker sig, de ropar glada tillrop, klappar i takt och trängs för att se bra. Flera gånger är det barn som ställer sig upp så vi får, i karaktär, be dem sätta sig igen så vi kan fortsätta. De pekar och hjälper oss med våra problem, en liten blyg pojke i 6-årsåldern får bli vår hjälte som är starkast av alla. Ögonen strålar och leendet har inte slocknat när föreställningen är slut sen länge.

– Gå hem nu, säger lärarna till barnen efteråt, då barnen dröjer sig kvar. När de skjuter gardinen åt sidan i fönstret för att se oss bättre i det rum vi packar ihop våra grejer. Barnen undrar hur man blir clown, hur man lär sig akrobatik och om vi är clowner- eller trollkarlar? Är vi tjejer? Eller killar? Vi svarar, möter blickar och leenden. Ger high fives i de små händerna.

Svettiga och röda av dammet från jorden packar vi in oss i bilen. Vi får då ett samtal från arrangören som ordnade morgonens föreställning, den vi gjorde redan kl.9. De 350 barnen på den skolan omringade oss när vi kom. Skränade: Mr Bean! Mr Bean! Så att det skar i öronen. De följde oss tydligt i härma-lekar, klapp-lekar och smyg tyst tyst tyst.

Efter föreställningen hade de börjat göra akrobatik med varandra, det är det arrangören ringer för att berätta. Föreställningen har gjort intryck, barnen vill nu att vi kommer varje fredag. Troligtvis ser vi de aldrig igen. Det blir svårare och svårare för Clowner utan Gränser att få bidrag. Resultaten behöver vara statistisk mätbara. Efterfrågan på clownföreställningar i världen är enorm. Alla som sett och upplevt vet vad det betyder för människor i kris. De som sitter på pengarna vill ha mätbara resultat. Ekvationen går inte ihop. Hur mäter man hopp?

Vi har idag besökt skolor för barn som ingår i PLAN Internationals sponsorship-program. Fattiga barn, som antagligen inte skulle gå i skolan annars. I Kamerun finns över 300 olika etniciteter och även om landet inte varit i krig på över 50 år finns fler interna konflikter. De sociala klyftorna är enorma. Och ett socialt skyddsnät är i princip obefintligt.

Mitt emot hotellet där vi bor sover en ung kvinna med psykisk ohälsa på gatan. Hon bor, tillsammans med sin 2-åriga dotter bakom ett plastskynke. Ibland står hon upp, halvt påklädd, och dansar och sjunger, till synes i sin egen värld. Dottern sitter apatisk. Ibland springer hon gråtande omkring på gatan. Bröllopsföljen värdiga en kunglighet rullar förbi, utsmyckade med blomsterarrangemang på de skinande bilarna och påkostade som en mindre fastighet. Kvinnan dansar i sin egen värld.

Det går inte att förstå att de två världarna existerar sida vid sida.

Vår bil rullar sakta ut på gatan och lämnar den slitna skolbyggnaden bakom oss. Åker igenom bostadsområden med lappade små hus och röda jordgator, en man hukar med byxorna nere efter vägen. Det är här de bor, barnen som inte ville gå hem, som ville ha mer av oss, mer skratt i magen. Barnen med flätor i håret och slitna Disney-ryggsäckar på ryggen. Vi åker mot höghusen. Mot hotellen, restaurangerna och den centrala marknaden i fyra våningar. Några timmar senare är vi på väg till flygplatsen. På himlen ett skådespel av blixtar. Tropisk värme genom bilfönstret och exotiska växter i enorma storlekar som kantar vägarna.

Vi ska lämna Kamerun och alla människor vi mött. Människor som gjort avtryck i våra hjärtan och därför alltid finns med oss. Kamerun har med sina 30-gradiga dagar värmt upp våra höstfrusna kroppar. De över 1000 barn vi mött har tinat upp våra hjärtan.

Snön som just fallit hemma i Sverige kommer smälta när vi landar ❤️

Lisa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s