Yaoundé- Kamerun

Yaoundé, Kamerun.

En pulserande miljonstad med utsmyckade rondeller stora som en mindre park. Med 5-stjärniga hotellkedjor och mångfiliga övertrafikerade vägar fyllda av blänkande suv-ar likväl skrotbilar som platsat i vilket folkrace som helst. Människor, marknader, arenor, kyrkor, telemaster och ett ’Ministerie’ i varannat kvarter.

Vi träffar här människor från 4 olika Afrikanska länder, människor som dagligen jobbar med och för de människor som flyr. Människor vars vardag består av kris, av att möta barn och ungdomar med trauma. För att få de att glömma för en stund, för att de nästa morgon kan ha upplevt ett nytt trauma.

Vi, Clowner utan Gränser, tränar dessa socialarbetare i metod-utveckling. PLAN International, som dessa människor arbetar för, har hyrt in oss för att delge dem vår kunskap.

Hur lek och skratt är läkande, hur leken i sig är värd så mycket. Den kan vara en väg till något annat, till exempel så öppnar den förmågan till inlärning, gör så att du slappnar av i kropp och knopp och knyter relationer, bland mycket annat. Men den behöver inte vara en väg till detta ’något annat’ eftersträvansvärt.

Leken, skrattet kan i sig, också det vara målet. Att låta sig uppslukas av det som pågår, glömma tid och rum då allt som finns i den stunden är att fokusera på att härma en rörelse, hinna först till väggen eller flytta en penna. Bubblet i magen när du fnittrar och friheten i att skratta högt när det blir fel, när du gör fel, när misslyckandet är det bästa som kan hända. När kroppen rör sig på egen hand av skrattet den släpper ifrån sig, som omöjligt går att styra. Kärleken i rummet som omger dig, de glittrande ögonen du möter och tilliten som växer till den bredvid. Det finns inget mätinstrument i något forskningslabb som mäter allt det som händer med oss då.

Det behövs inte. Jag är här, jag ser och jag känner. Jag vet att det är livsviktigt.

Ute på gatan flockas smutsiga magra gatubarn i trasiga kläder runt mig, drar i mina armar och upprepar: jag är hungrig, jag är hungrig, please madam, håller fram sina händer och skålar. De berättar att deras föräldrar är arbetslösa och hemma i byn, barnen är skickade till stan. De går inte i skolan. Jag säger: Desolé, tyvärr, jag kan inte ge er något.

Unga män i 20-årsåldern som luktar alkohol och också de sover på gatan kommer fram, också de hungriga. -Desolé, säger jag.

Jag, den vita. Den rika. Den priviligierade. Det är svårt att inte skämmas. Väldigt.

De socialarbetare som vi tränar ska diskutera utmaningar de brottas med i sina jobb. De berättar om könsstympning, om flickor som ska giftas bort så snart de kommer i puberteten, om hela regioner där skolor slutade existera för flera år sen och all undervisning sedan dess är förbjuden.

De berättar om sedvänjor som att föräldrar, för att försena puberteten hos flickor, hettar upp en sten eller strykjärn och bankar på de knoppande brösten.

De berättar om kidnappningar, hot och utpressning, och att det är något de lever med. Varje dag.

Det är lunchpaus och jag går ner till buffén i den luftkonditionerade matsalen med utsikt över poolen. Solen skiner och palmerna vajar, några hundar skäller på gatan utanför.

Jag vet då längre ingenting. Jag vet inte vem jag är och vad jag gör här. Jag vet inte varför världen är så sjuk på så många sätt. Jag vet inte vad jag ska göra med det jag får veta. Det jag ser, hör och känner. Det jag förstår, men inte alls förstår.

Pausen är slut, deltagarna, som kommit fram under lunchen och berättat hur glada de är att få leka, att få skratta, att få slappna av. Att de inte minns när de skrattade sist, kommer tillbaka till salen vi är i och väntar otåligt på mer lek. Mer skratt de kan ta med sig hem till sina ungdomsgrupper. Till de barn, unga och vuxna som de möter. Människor i kris, varje dag.

Där och då vet jag plötsligt vem jag är. En deltagare från förra veckans workshop skrev det till mig:

”Everything about you is clowny, your smile, your looks, everything you do is clowny and it’s adorable”.

Nu ska vi leka igen. Och skratta igen – för att det enda jag vet just nu, är att skratt förändrar liv ❤️.

Lisa, Clowner utan gränser, Kamerun

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s