Jag skriver – och försöker förstå

Det är så fruktansvärt svårt att förstå. Fast jag hör vad de säger, ser spåren i deras anletsdrag och förnimmer deras känslor, så är det svårt att ta in på riktigt. Det är deras vardag. Det är deras liv. Jag får bara korta glimtar av det som är deras verklighet. Sen åker jag hem och lagar mat, eller går till Ica, eller hämtar barnen. Men de lever det här livet, hela tiden, 24/7.

För mig har veckan varit omtumlande och händelserik. Och väldigt kärleksfull. För de som jag möter ger mig av sin tid, berättar med öppna hjärtan om med- och motgångar, övergrepp och rädsla. Om brustna hjärtan och brustna förtroenden, om personliga segrar och när viljan att leva inte längre finns. Om hur otroligt sköra trådar kan vara och om att tvingas välja mellan risk för våld eller risk för återfall. Om hur det känns när det görs skillnad på person och person, och när samhället sviker. Om att inte bli trodd, för att man är den man är. Jag får också höra om personer som alltid ställer upp för en, om kärlek, om hur skönt det känns att knäcka ett system, om det svåruppnåeliga lugnet som kan infinna sig i sinnet av en drog, om pengar och om våld.

Jag har lärt mig hur man häver en överdos heroin, bevittnat ett polistillslag, fått demonstrerat ett strypgrepp, bokat om, av, skjutit fram, ändrat tid, ställt in, bytt plats på möten. Skickat brev till kriminalvården, googlat, läst statistik, bjudit på fika och skrivit skrivit skrivit.

Kanske går det aldrig att helt och hållet förstå någon annans verklighet. Jag gör nu mitt bästa för att försöka. Så jag skriver.

Lisa 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s