Fast det har gått mindre än en månad sen jag befann mig i Frankrike, bäddade sängar till gäster på löpande band och badade i floden på heta sommarlovsdagar känns det som ett helt annat liv. För det var det, en annan verklighet än den jag nu är i. Också en totalt annan än den jag var i för någon vecka sedan då jag befann mig i gigantiska flyktingläger i Nigeria. Nu är det väckarklocka, hämtning och lämning, aktiviteter och matlåda, handla, tvätta gympakläder, slå in paket och hjälpa med matteläxan. Det går förvånansvärt snabbt, människan är så anpassningsbar. Det tog knappt en dag på ‘the humanitarian HUB’ som vi var inhysta på i Nigeria innan jag vant sällade mig till ledet i kantinan, vred nyckeln till min containerdörr tvåochetthalvt varv och skrev på check-in och check-ut- listor vid den hårdbevakade entrén.

Den verklighet jag nu är på väg att kliva in i är inte i ett annat land. Den är inte fylld av solblekta fönsterluckor som gnisslar i vinden, skröpliga bilar på vindlande bergsvägar eller kliande rivsår av björnbärssnår på benen. Den är inte heller tropisk hetta och regn, vackra människor i färggranna kläder, leriga gropiga vägar och plåtskjul i tusental. Den verklighet som jag nu ska bekanta mig med är här, på samma gator som jag gått så många gånger, i samma parker och på samma torg där jag befunnit mig på väg till eller från, med någon att hålla i handen eller på en picknickfilt i gröngräset. Men verkligheten jag ska besöka är någon annans, någon som inte vet var den ska sova inatt, någon som inte får lön den 25:e, någon som ser på den här staden på ett annat sätt än jag.

Mitt höstprojekt som ska resultera i en bok med personporträtt handlar om de som lever eller har levt i social utsatthet, i hemlöshet, i missbruk. Jag vill lyfta fram några av deras historier, för jag tycker att det är viktigt att alla människor får höras.

År 2016 klassades 1097 personer som hemlösa i Uppsala kommun. Det finns tyvärr inga senare siffror hos Socialstyrelsen. En av de största orsakerna till hemlöst som uppges är att inte godkännas på den ordinarie bostadsmarknaden på grund av för låg inkomst.

Jag besöker Stadsmissionens värmestuga Mikaelsgården där mellan 80-100 personer kommer varje vecka för att få ett mål mat, duscha, sova en stund eller hjälp att ringa en myndighet. Många av dem saknar ett fast boende. De vittnar om att det idag är svårt att inte ha en adress, inte bara på så sätt att du inte vet vart du ska sova. Du hamnar lätt utanför ett samhälle som kräver att alla rader på formuläret är ifyllda.

Och hur är det då, på andra sidan formuläret? För att söka svar på det ger jag mig iväg för att träffa en Uppsala-bo som varit bostadslös i snart 20 år. En människa med nötbruna pliriga ögon som är villig att visa mig sin verklighet.

Lisa