Jag tycker om statistik, den ger en bild som är tydlig, enkel. Den går att jämföra och analysera, dela in i grupper och kategorisera. Som till exempel det här. I det minsta lägret jag besökte utanför Maiduguri i nordöstra Nigeria bodde vid tillfället 22.204 personer.

Det är lika många människor som det bor i Enköping. Eller i hela Sala kommun. Så en mellanstor stad ihoptryckt på ett inhängnat stycke mark där varje familj har ca.3 kvadratmeter tak över huvudet. Med öppna latriner ’kvartersvis’, med childfriendly spaces och med vattenpumpar där det hämtas vatten, tvättas och hängs dygnet runt.

Det var ett av lägren. Det minsta. Och det finns otaliga bara i Maiduguri. Miljontals människor är på flykt i ett land som har 220 miljoner invånare. Hela EU rymmer ca 350 miljoner människor. Här är det 220 – i ett enda land. Statistiken gör det tydligt.

Flera barn svarar på frågan vad de vill bli när de blir stora: – Guvernör i min stat.

Jag hoppas att de når sina mål. De lever i misslyckandet efter dem som nu leder staterna och landet. Barnen vet tydligt vad de inte vill ha, den saken är klar.

Det förs också statistik i lägren, av biståndsorganisationerna. Till exempel hur många barn som dyker upp utan föräldrar, hur många som är utsatta för sexuellt våld och hur många som behöver speciell hjälp (äldre eller skadade till exempel).

Nästan varje vecka upptäcks flertalet individer som utsatts för Sexual Gender Based Violence. Det drösar in barn utan anhöriga (Child Protection), vecka 5 i år kom hela 96 ensamma barn. 96 personer, 96 människor, 96 barn!

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den här statistiken. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att ett enda barn är sexuellt utnyttjat. För jag kan inte sudda bort vad som hänt. Jag vet heller inte hur jag ska göra för att det inte ska hända igen.

Jag kan få de att glömma för en stund. Ge dem nya tankar att tänka. Nya tankar som ger hopp.

Men jag känner att jag krymper, att jag tappar tro, att maktlösheten över det helvete som utspelar sig binder fast mig. Kedjar mig och slår mig på käften. Jag orkar inte längre värja mig. Jag orkar inte- som de flyende, som så klokt säger att de vill -live in peace. Istället vill jag skrika ett stort jävla FUCK YOU! Till hela världen.

45 min från där jag befinner mig i Maiduguri sker en sammandrabbning mellan Boko Haram och militären. Hus brinner. Många skadade, en död. Jag ser det på nyheterna från min container. Rapport från det senaste dygnet. 45 minuter bort med bil. Jag kollar på Google Maps. Ett rött streck från min container till platsen där överlevande nu gråter och har mist sina hem. Det är så nära. Det är så verkligt. Kanske anländer dessa människor till ett läger om någon dag.

En städerska på mitt container-boende berättar att hon bor i ett läger sen 4 år tillbaka. Boko Haram, eller ’the movement’ som vi måste säga när vi är här, kom till hennes by och brände och dödade alla de såg. Alla sprang för sina liv. Hennes mamma var för gammal för att springa.

I lägret med 22.204 invånare träffar jag en av de 2589 tonårs-tjejerna. Hon är också ett av de barn som är utan anhöriga. Jag ser henne i mängden där hon går med en bebis på höften, skrattar och utstrålar styrka. Jag ser henne igen när hon nyfiket hänger in genom fönstret i salen vi ska vara. Hon är framåt och har uppmärksamma intensiva ögon. Skrattar ofta och rör sig självsäkert. Hon är 17 år och heter Fatima. Barnet var hennes kompis, själv är hon inte gift än berättar hon när vi senare får en pratstund. Fatima berättar att hon kom ifrån sin familj när de flydde och att hon nu bor hos några hon inte känner. Hennes föräldrar har lokaliserats i ett läger i Tchad. Hon hoppas kunna återförenas med dem.

Jag vill inte veta hur hennes flykt var. Jag vill inte veta om hon också är en av de siffrorna i statistiken som utsatts för sexuellt våld. Jag orkar inte det. Jag vill prata om positiva saker. Fatima tycker om att dansa och sjunga och är bra på att laga mat. Hon vill bli läkare så hon kan hjälpa de civila. Hon undrar hur jag kan hjälpa henne med utbildningen.

Jag hade tänkt att hon skulle fråga mig om andra saker, kanske vart jag kom ifrån, hur min familj såg ut eller vad jag tyckte om. Men såklart vill hon inte det. Hon vill ha hjälp. Och jag kan inte ge den hjälpen. Hjärnan går på högvarv för att hitta sätt att hjälpa henne. Det finns inget sätt för mig att kontakta henne igen, från Sverige. Hon har ingen telefon, pratar inte engelska, har det vanligaste namnet av alla och har ingen adress. Än mindre ett bankkonto. Skulle jag bo i Maiduguri skulle jag eventuellt kunna hjälpa till. Kanske. Men inte från Sverige. Jag försöker säga saker som att jag ser hennes styrka, att hon får kämpa på, att jag hoppas det går bra och att hon snart får träffa sin familj, men det blir tomma ord. Hon ser besviket in i mina ögon.

Jag frågar om jag får berätta hennes historia i mitt land och hon säger ja. Om hon förstår att det på ett sätt kan hjälpa hela situationen för flyktingar som hon vet jag inte. Hela hennes rygg skriker besvikelse när hon går. Hennes smutsiga slöja vajar stilla i hettan och hennes huvud är nedsänkt.

Jag vill springa efter. Jag vill säga förlåt. Förlåt att jag sviker, förlåt att jag kommer hit och representerar nåt du inte kan få, trycker upp det i ditt ansikte och gör skillnaden tydlig. Förlåt att jag tar en siffra som rymmer så många öden, som rymmer dig, och gör det till ett reportage. Till något som kan kategoriseras och analyseras. Du är inte en siffra Fatima. Du är en fantastisk och unik stark och klok människa med drömmar jag önskar av hela mitt hjärta blir sanna.

Jag kan inte prata när vi åker därifrån. Jag vågar inte gå in i min container på lunchen, för då kommer jag att brista. Och brister jag kommer jag inte att kunna sluta gråta. Jag kommer att bli ett skakande vrak utan slut. Ett vrak får inte mycket gjort och är inte heller så konstruktivt. Jag hänger kvar i matsalen tills bilarna ger sig av mot nästa läger och jag tvingas fokusera på jobbet. Jag trycker undan klumpen i magen. Känslan av att svika är kvar. Förlåt Fatima att jag inte kan hjälpa dig. Nu berättar jag din historia, som jag sa, och hoppas att det hjälper någon.

Tack för att du ville prata med mig.

Lisa , clowner utan gränser, Nigeria