Bilen rullar sakta sakta över gropar, pölar, stenar och lervälling. Det är en stor bil, hög, med fyrhjulsdrift och tonade rutor. Biståndsorganisationens logga på dörren. Därinne sitter vi i ac- svalkan och tittar ut på landskapet som är så många personers vardag. Liv. Vi skulle vilja gå omkring, prata med människor och få se hur allt fungerar. Men det finns inte en chans för oss att kunna vandra omkring i lägret inkognito. Vår hudfärg förråder oss och är en säkerhetsrisk.

Vi är för exotiska och många här har aldrig sett en människa med vit hud. Jag har aldrig någonsin känt mig så blek, så färglös, så genomskinlig. Och samtidigt – så exotisk.

Vi iakttar nu istället genom fönstren, hönorna och kalkonerna som struttar runt på de gator som bildats av upptrampad röd jord. Getterna som vilar i skuggan under ett träd, eller betar mellan majs-stänglar, yams-plantor och plast, överallt – plast. Plastbitar, plastflaskor, plastpåsar, plast i träden, plast i taggtråd, plast på taken, plast på marken, plast, plast, plast. Människor som sicksackar mellan de enorma decimeterdjupa pölar som nu är gröna av jagvillinteveta och som liksom jäser i den 30-gradiga värmen. Det är regnperiod och även när det inte regnar är luftfuktigheten 75%. Kläderna torkar inte. De medhavda havregrynen möglar i sin påse. Allt är fuktigt. Luften är tung.

Under vistelsen här är jag inhyst i en container på ett säkrat område. Ännu mer säkrat än lägret jag nu är i. Säkrat med murar, taggtråd och vakter med vapen. Med passkontroll och bomb-sökning av bilen varje gång vi kommer tillbaka. Det är som att bo i ett fängelse. Jag delar min container med en annan person. Tillsammans har vi varsitt rum med säng och garderob, ac, el och ett badrum med toalett och dusch med varmt och kallt vatten. Jämfört med plåtskjulen och de provisoriska hyddorna i lägren lever jag som på lyxhotell.

Jag tänker på plåtskjul i 30-gradig värme. Jag tänker på barfota-barn kring de gröna jäsande sjöarna. Jag tänker på allt de lämnat bakom sig. Ett fungerande liv med jobb, familj, egna företag, skola, högtidsfester, ett hem fyllt med barndomsminnen, en garderob fylld av färggranna klänningar, familjefotot på väggen i vardagsrummet, den invanda cykelturen till kiosken, fotbollsplanen, kompisarna. Planer och drömmar om framtiden. Hur ser den ut nu? Drömmen om framtiden? För alla dessa barn och vuxna som nu skapat sig en vardag här i flyktinglägret.

Vi tas till ett childfriendly space, inhängnat och säkrat så att inga obehöriga kommer in. Det är varmt och fuktigt och luktar lite fränt. Därinne väntar barn med stora ögon och öppna förväntansfulla ansikten.

Leken börjar redan i dörren, jag är sist in och medan mina kollegor packar upp och leker en hejhej-lek är det en liten pojke som nyfiket kikar på mig. Jag kikar blygt tillbaka och vågar nog inte gå in. Eller vågar jag? Han fnissar. Jag provar gå i igen och han ler stort och välkomnande, och efter flera försök så hittar jag mod, tack vare hans stöd, att gå in och upp på den provisoriska scenen.

Senare i föreställningen ska jag gå på uppochnedvända hinkar. Det är svårt. Jättesvårt. Barnen i publiken är helt med på leken och har fullt fokus på hinkarna och mina fötter som ska träffa rätt. Det finns inte möjlighet att tänka på nåt annat. Spänningen är olidlig. När jag till slut, efter mycket möda och många misslyckanden, klarar uppgiften blir barnen överlyckliga och brister ut i jubel och applåder.

De skriker av skratt när min kollegas rockring fastnat runt hans hals och snurrar i ett allt vansinnigare tempo, de förundras över akrobatiken, konsterna och att vi, vuxna, leker! De klappar takten och sjunger med till musiken, de hjälper min kollega som har så svårt att räkna alla hinkarna, de förstår- men hon förstår verkligen inte!

Efteråt berättar en tonårig tjej att hon glömde allt annat och därför kände sig som hemma. Hemma. Känslan av hemma, vi gav henne känslan av hemma. Det tar ett tag att ta in.

-Jag kommer att vara glad hela dan, säger en annan tjej med glitter i ögonen och färgglad slöja. Och några gängliga killar med fotbollströjor säger att de nu fått nya trick att träna på, med varandra. En 12-årig pojke säger att nu när jag sett er göra komedi, förstår jag att jag också kan göra det! Vi nickar ivrigt. Såklart du kan!

När vi ska gå ställer sig alla barnen upp och sjunger en tack- sång där de också skickar oss sitt tack, med händerna, som en slängkyss ungefär. Jag tar emot dem i mitt hjärta och tittar in i så många ögonpar jag kan innan sikten grumlas av mina tårar. Tacksamheten är så enorm och den är svår att hantera. Jag vinkar en sista vink och hoppar in i ac-bilen för att bli hemkörd till min lyx-container. De stannar kvar, bland de gröna pölarna, plasten och plåtskjulen. Men nu med skratt i magen, ett lyckligt minne och nya saker att träna på och drömma om.

Det är jag som ska säga tack: nougoudi!

Lisa, clowner utan gränser, Nigeria