Efter showen vill organisationen som ordnat så att vi kunde komma att vi ska ta kort. De vill att vi ska sätta oss framför alla barnen. Det är bara det att alla barn vill sitta närmast oss clowner. Längst fram sitter de minsta barnen och jag tänker att jag måste lägga mig ner för att inte skymma dem. De större barnen trycker på bakifrån och en liten pojke i 3-årsåldern blir klämd. Han börjar gråta. Alla är så exalterade att vara nära oss och bli med på foto att de inte märker. Pojken gör inga försök att ta sig därifrån. Han bara jämrar sig och gråter medan hans ben blir trampade på och han får knän i huvudet. Han syns knappt längre utan har en massa barn över sig och jag vänder mig om och försöker hejda dem, få dem att backa. Jag sträcker ut min hand mot pojken och visar att han kan sitta framför mig. Han rör sig inte men slutar gråta. Han bara tittar på mig med stora osäkra ögon. Jag försöker en gång till, min kollega också. Barnen börjar trycka på igen och då ser jag ett ännu mindre barn bakom honom som befinner sig under alla större kroppar. Han ser rädd ut. Jag sticker in min hand i virrvarret av ben och når hans lilla lilla framsträckta hand, drar ut honom och placerar honom framför mig. Han har smutsiga för små kläder och byxor utan resår, rumpan bar, lera i håret, blank i ansiktet. Vänder mig igen till den andra pojken som nu också ger mig sin hand. Så tar vi bilden.

Säkerhetsansvarige beordrar oss att fort ställa oss upp och gå till bilen. Bilen omringas direkt av alla hundratalet barn som bankar på rutorna. Vinkar. Söker kontakt. Vi som var så roliga nyss. Varför svarar vi inte längre?

För att det hela tiden kommer fler och fler barn. Det bor tusentals här. Så även om vi skulle gå ut igen, ta alla hundra i hand, fortsätta leka, så skulle vi aldrig kunna sluta, och fler barn skulle bli trampade på. Därför tittar vi bara rakt fram, och ber en stilla bön att inget barn ska ramla när bilen sakta rullar framåt.

Det känns otillräckligt och fegt, som att vi alltid kan göra mer, och jag får jobba hårt för att komma ihåg vad vi faktiskt gett dom. Och att någon gång tar det roliga slut. Men vem vill egentligen att leken ska ta slut? Vem vill inte fortsätta vara i ett fantasiland där ingenting är omöjligt och där vi gör våra egna överenskommelser om hur världen är funtad. Där ett mellanrum kan bli en avgrund, en hink en musikmaskin, en melodi få ett hjärta att skratta och en rockring väga tusen kilo. Där världen utanför bleknar bort och försvinner. Inte jag i alla fall.

Verkligheten kallar, och den ör inte vacker.

Med blicken strikt riktad framåt och svetten rinnande i ansiktet kan jag bara konstatera att det gör ont i hjärtat att sluta leka 💔.

Lisa, clowner utan gränser, Nigeria