De fem bilarna åker sakta i karavan genom bosättningar som blivit mer eller mindre permanenta och rymmer tusentals.

På de leriga, skräpiga och översvämmade gatorna leker barn med drakar byggda av gammal plast och pinnar, rullar däck och sparkar boll. Barn som levt hela sitt liv här, som aldrig upplevt hur det är att inte fly undan Boko Haram. Som sover i ett plåtskjul eller ett halvfärdigt skal till betonghus utan dörr, fönster, el eller vatten. Barn som bär sina syskon på ryggen eller vattendunkar på huvudet. Många tittar nyfiket emot bilarna och när de ser mitt leende ler de genast tillbaka, de vinkar och jag vinkar tillbaka. Så möttes vi. Så enkelt kan ett möte vara. Och ändå så betydelsefullt. För just det barnet jag hade ögonkontakt med i den stunden och utbytte leenden med, vi såg varandra. Att våra verkligheter ser enormt olika ut spelar i det ögonblicket ingen roll alls. Det var bara vi, två människor, som möttes. Har du fått ett leende av någon idag?

En stund senare uppträder vi för ungdomar som går i skolan. De är glada och nyfikna och går helt in i föreställningen, hjälper oss med våra trassliga bekymmer med hinkar och rockringar, skrattar, förvånas och förundras. De klappar med till musiken och hakar direkt på när vi börjar tralla vår signaturmelodi. När vi är på väg tillbaka med bilarna hör vi deras trallande, på vår melodi, där de skrattande gör rockrings-rörelser medan de vinkar hej då.

Tänk att en kan ge skratt. Tänk att en kan ge en melodi. Tänk att en kan ge en rörelse.

Tänk att vi gjort just det ❤️

Lisa, Clowner utan gränser, Nigeria