Jag observerar mig själv. Jag utför alla måsten och borden som vore jag programmerad, eller rädd att släppa. Det invanda, det duktiga. Det som gör, presterar, får ett faktiskt och konkret resultat. Jag städar, handlar, diskar, bäddar sängar och lagar mat. Jag packar badväskor och gör picknick, planerar, utför.

Allt jag vill är att sova. Kanska äta choklad. Inget mer. Vill inte ha borden och måsten, vill inte vakna med krav.

Sakta märker jag en förändring. Jag hittar mig allt oftare i soffan med en bok. Försjunken i Ester Blenda Nordströms liv, låter mig inspireras.

Eller så förs jag bort av Fredrik Backmans berättarkonst om andra människor och deras liv.

Sakta sakta släpper jag taget om det rutiga livet. Sakta sakta släpper jag in det andra. Det runda, det bubbliga och oformligt formliga, det som skapar sig själv. Utan schema, utan ramar, utan manual.

I mitt trötta inre börjar frön gro. Jag kan känna dem som små ilningar i magen ibland då de sprätter till. De har inte än kommit över markytan, det är långt kvar till blomning. Men jag känner hur de spräcker skalet och en liten grodd sakta börjar leta sig mot solen. Jag dyker ner i vattenfallens bubblande vatten och låter mig omslutas av kolsyran. Flyter stilla iväg nedför den lilla floden med luftbubblor som fastnat i håret. Sakta letar de sig fram genom hårbotten så det pillrar innan de släpper taget vid ytan. Lyssnar på ljuden under vattnet och låter tankarna sköljas rena. Skapar plats. Plats för frön att gro.

Lisa