Mitt hus mitt jag?

Foto: Jenny S

År 2013 köpte jag tillsammans med min mamma ett jättestort hus här i Frankrike. Det var ett tag sen. Ett enormt projekt då huset är gammalt och väldigt slitet. Stabilt och rejält, men i behov av omsorg. I vissa delar hade inget rörts på över 40 år. Taket var trasigt och fönsterrutor spruckna och håliga. Jag packade ihop mina pinaler hemma i Sverige, de som inte fick plats i cirkusvagnen som jag bodde i, stoppade in de i en skåpbil och körde hit. De grejerna var lite gamla redan då. Ännu äldre nu. En del av dem packades upp omedelbart och en del använder jag varje dag jag är här. Men mycket, står kvar i sina kartonger.

Det första jag gjorde när vi flyttade in var att göra iordning barnens rum. Barnens behov först såklart. Sen har jag och nära och kära jobbat igenom hela huset och i stort sett arbetat i alla rum, utom mitt eget. Jag har tänkt att det har varit typiskt för hur jag fungerar, att jag ser till alla andras behov före mina egna. Att jag, för mig själv, kommer i sista hand.

Nu, den här sommaren, då jag äntligen har tänkt ta tag i mitt rum, tänker jag lite annorlunda.

Om man tänker att huset är jag. Så började jag alltså med att ordna åt barnen. Sedan har jag fixat ytan. Jag har lagat det trasiga taket, isolerat det så att det varken regnar in eller släpper in kyla. Det släpper heller inte ut den värme som finns där inne.

Jag har lagat många många fönster, så att bara det jag vill ska komma in, faktiskt kommer in, men att de stänger ute allt det andra. Fukt, kyla, vind, små kryp som gillar mörker, osv.

Jag har gjort mycket plats för gäster och så att de ska trivas. Vem vore jag utan mina vänner och min familj liksom?

I köket, hemmets (mitt?) hjärta, har jag slagit ut en vägg och tagit bort ett golv. Gjort det mer än dubbelt så stort. Jag och mamma har sedan gjort det till husets bästa, även om det inte är klart än. Det är där vi samlas, där vi trivs, där vi trängs i soffan och där vi lagar allt gott. Där alla vänner och familjemedlemmar myser runt det stora bordet, skrattar och gråter, minns och drömmer om framtiden, ritar, leker och spelar spel. Det behövs ibland en mamma som min för att reparera och bygga ut ett trasigt hjärta.

Ett hjärta hon format och fyllt med kärlek sen den dagen jag blev jag. Evigt tacksam.

Åter då till mitt rum. Mitt rum där jag bokstavligen sover med verktygslådan bredvid sängen. Där lådorna med gammalt jox tar upp all ledigt golvytrymme och där jag bommat igen dörren ut till altan. Finns det möjligen någon annan anledning till att jag låtit bli mitt rum? Mitt rum som är synnerligen enklare än många andra, då det bara är ett lager tapet och knappt några möbler att släpa ut?

Jag tittar på lådorna och allt bös, lite nyfiken är jag men mest känns det jobbigt. Jag vill bara att det ska vara klart. Jag vill inte öppna, sortera, spara, slänga, flytta, spackla, måla, fixa, inreda och öppna dörren igen. Jag vill bara kliva in i det nya, ljusa, rummet där solens strålar skiner in och rakt igenom och ta långa djupa andetag.

Jag förstår att det är ett jobb jag måste göra, för det är faktiskt bara jag som kan göra just det här.

Jag började med att flytta ut verktygslådan. Den står nu på en annan plats där jag kan hämta de verktyg jag behöver. Men jag behöver inte längre ha den på armlängds avstånd.

Jag tar också bort några andra saker som jag inte har någon personlig koppling till. Det känns bra och det blir genast luftigare. Jag öppnar också dörren, och slås återigen av den vackra utsikten som jag glömt att den fanns. Känner mig lite mindre instängd, men också mer sårbar.

Det är väldigt väldigt mycket spindelväv där. Jag tar bort det också.

Sen måste jag ta paus.

Hela jag måste liksom med.

Jag tror det är dags nu. Att göra om mitt eget rum.

Lisa

Jag har anammat den nonchalanta stilen med vänsterarmen lojt hängande utanför fönstret i perfekt vinkel för maximalt luftinflöde. Foto: Viran
Annonser

Att ändra form

Jag observerar mig själv. Jag utför alla måsten och borden som vore jag programmerad, eller rädd att släppa. Det invanda, det duktiga. Det som gör, presterar, får ett faktiskt och konkret resultat. Jag städar, handlar, diskar, bäddar sängar och lagar mat. Jag packar badväskor och gör picknick, planerar, utför.

Allt jag vill är att sova. Kanska äta choklad. Inget mer. Vill inte ha borden och måsten, vill inte vakna med krav.

Sakta märker jag en förändring. Jag hittar mig allt oftare i soffan med en bok. Försjunken i Ester Blenda Nordströms liv, låter mig inspireras.

Eller så förs jag bort av Fredrik Backmans berättarkonst om andra människor och deras liv.

Sakta sakta släpper jag taget om det rutiga livet. Sakta sakta släpper jag in det andra. Det runda, det bubbliga och oformligt formliga, det som skapar sig själv. Utan schema, utan ramar, utan manual.

I mitt trötta inre börjar frön gro. Jag kan känna dem som små ilningar i magen ibland då de sprätter till. De har inte än kommit över markytan, det är långt kvar till blomning. Men jag känner hur de spräcker skalet och en liten grodd sakta börjar leta sig mot solen. Jag dyker ner i vattenfallens bubblande vatten och låter mig omslutas av kolsyran. Flyter stilla iväg nedför den lilla floden med luftbubblor som fastnat i håret. Sakta letar de sig fram genom hårbotten så det pillrar innan de släpper taget vid ytan. Lyssnar på ljuden under vattnet och låter tankarna sköljas rena. Skapar plats. Plats för frön att gro.

Lisa