Mitt i hoppet

Jag ska inte gå till jobbet på 6 månader. Jag ska inte följa ett schema som någon annan har gjort, inte vara på platser jag inte själv bestämt, och inte gå på möten som jag inte själv har bokat. 

Jag ska istället vara min egen, och under hösten skriva på ett projekt som ni kommer att få höra mer om här. 

Det känns underbart och läskigt och fantastiskt roligt och väldigt skrämmande på en gång. 

Jag har de senaste månaderna pendlat mellan frihetens eufori och självtvivlets mörker. Nu, då ingen återvändo finns, känner jag bara frihet. Och kraft. Som när man tagit det där oåterkalleliga beslutet att hoppa i vattnet, och balansen redan vägt över, då när du förstår att du snart möter vattnet under dig med hela din kropp och det finns ingenting du kan göra för att hindra det. Då du stålsätter dig, då du vet att du kommer klara det, då du vet att det kommer att kännas underbart uppfriskande och få dig att känna att du lever. Där är jag nu. I hoppet. 

Jag har skrivit om det tidigare, (här t.ex) när jag ger mig ut på äventyr. Nu börjar ett nytt och jag kan återigen ta djupa andetag. Det är som att jag simmat länge under vatten och äntligen har kommit upp över ytan. Jag behöver andas. Jag behöver få plats med annat i livet.

För mig blir det ofta så att det ena leder mig till det andra. 

När jag jobbade som cirkusartist blev jag frustrerad över att inte få vara längre på samma plats, lära känna platsen eller staden och dess människor ordentligt – då utbildade jag mig till antropolog, för de stannar ofta minst 6 mån på samma plats, med samma människor. 

När jag jobbade med Clowner Utan Gränser och träffade flyktingar i Grekland 2015 (läs mer här) så kände jag att ville följa dem längre, veta mer, hjälpa mer – så jag började jobba med ensamkommande här i Sverige, de som klarat resan ända upp till norr. Efter att ha varit ett år med dem som är beroende av Sociala myndigheter i Sverige ville jag veta mer om hur det var på den andra sidan, myndighetssidan.

Nu har jag varit inom myndigheten i snart 3 år och lärt mig enormt mycket. De människor jag möter i mitt arbete lever många gånger ett hemskt utsatt och plågat liv – men är också till viss mån fria. Är det några jag brinner för, är det de som saknar en röst. Och är det något som jag tycker om, så är det frihet.

Som vanligt när jag möter människor vill jag veta mer, förstå, och dela. Så det ska jag göra i höst. Projektet har processats i huvet i över ett år och nu fick jag möjligheten. Enormt tacksam. Jag kan ta djupa andetag igen. Saker tar tid, även för en rastlös person som jag själv. Och processandet pågår mycket i det tysta i mitt huvud. Just nu är huvudet dock väldig aktivt- så pass att jag drömmer mardrömmar om att inte ha kontroll och vaknar med etiska formuleringar i huvudet. Jag ska lugna ner mig nu. 

Jag ser mycket fram emot att sätta igång, men nu har jag ingen ork. Alls. Först ska jag vila, hämta energi ur floden och bergen i mitt älskade Champclauson. Hoppas vi ses där, dörren är öppen :). 

Lisa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s