Platserna som (inte) finns

De där platserna som blir över , de som är emellan det som ska vara, som tiden på resan mellan a och b. Mellanrummet, som också är ett rum fyllt av finnande. Som också är en plats fyllt av varande. De platser som vi inte ser men ständigt rör oss vid, förbi, bredvid. De platser som finns på kommunens kartor men som bara är ett streckat område, grått eller endast ‘icke ifyllt’. De platserna som lever frodas och bebos som alldeles egna universum. Av egna invånare som i det stora hela får vara ifred. Jag älskar de platserna. Det är som att naturen liksom inte låter sig besegras av människans stadsarkitekter, som att vildheten och friheten spricker upp mellan stadsplanerarens skiss och verkligheten, den där metern som inte fick bebyggas, den där icke raka formen som inte passade in men där byggarbetarna ställde sina bilar medan de jobbade, den där vrån mellan vägen och gångtunneln som inte är en anlagd park men där det ändå växer saker, bor små kryp och ett och annat större kryp. Där en inkastad väska kan ligga orörd i år innan den hittas av parkarbetarna på sin 5-års-runda till alla ‘gråa streckade’ platser på sin områdeskarta. De platser som inte är ‘skapade’, som inte är ‘till för’ något, någon.

39090076_525358437903576_8244466728587755520_n

För mig är de en fristad, en symbol för att livet lever som det vill och inte går att detaljstyra, att vi inte har så stor kontroll som vi kan låtsas att vi har. De är de spännande platser där man kan gömma sig, göra fynd eller vara rädd för, det okända. Det lockar och drar i mig och ger mig plats att andas, att se det stora i det lilla, världen i staden, och det lilla i det stora, det lilla universum som tagit plats mitt i allt anlagt.

På landet finner jag en sån plats i grusvägens vägren. Den har ett namn, platsen som är ‘emellan’ den anlagda vägen och det funktionella och grävda diket. I vägrenen frodas alla de blommor som pryder våra midsommarkransar och vilda sommarbuketter. Smultron och tappade saker hör också till vägrenens rikedom.

39116712_254838722016324_2592359220967899136_n

Min väg till och från skolan var just längs en sån grusväg. Som jag älskade den. Jag kunde varje böj, varje sten och höll koll på varje blomma som slog ut. Minst 2 gånger om dagen gick jag samma väg, i 9 år.   Kärringtandens låga bulliga sol-klick, hundkexens långa vajande och midsommarblomstrens eftertraktade lila. Flytten till stan förde med sig en skolväg längs trafikerade gator och asfalt. Det var där jag hittade de, efter ett tag, de små platserna som staden inte hade tagit i anspråk.

Det finns alltid platser, stunder, mellanrum, som ger mig plats att andas, bara jag letar.

Lisa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s