När ska jag hinna tänka?

Tid för verklig reflektion, när har en människa det egentligen? För att fundera, känna efter, undersöka, prova, göra, vara? När den är föräldraledig? När den är ofrivilligt arbetslös? När den har semester? Inte sen vi var barn har vi haft tid. Den där tiden som är oändlig, den som inte har ett slutdatum. Då var vi så små att vi inte reflekterade över den, tiden. Inte heller över fram-tiden. Sen, alltför snart, skolades vi in i samhället med tid, med klockor som ställs och ringer in, tider som ska passas och förhålla sig till. När sommarlovet kom kändes det galet långt, men man visste redan då att något annat väntade på andra sidan det där långa, något som man skulle ställa in sig på och göra sig beredd inför. Något som man själv inte hade valt. Något som ‘skulle’ göras för att så är det. Det är så man gör. Det är så det är bestämt här där vi bor. Sommarloven blev kortare och kortare och sen skulle det väljas gymnasium, för så gör man, så är det. Det var inte att val att inte gå gymnasiet, det var inte ens en fråga: – Ska du gå gymnasiet? Utan den självklara:- Vilken linje ska du gå? Å sen skulle det jobbas eller vidareutbildas, såklart, för man måste ju försörja sig. Betala för sig, ha någonstans att bo och äta och så. För så gör man, så är det.

Fast alla gör inte så. Faktiskt.

En del gör på andra sätt, och de är de personerna som andra oftast tittar avundsjukt på, fäller kommentarer om eller misstänkliggör. De som inte gör som man ska, utan som de själva vill.

De som kuskar runt i en minibuss i Europa och uppträder lite här och där med sin saxofon eller sina käglor, som inte har någon hyra att betala och väldigt låga omkostnader.

De som flyttar ut i vildmarken och odlar sin egen mat och tar vad skogen ger.

De som struntar i vad andra säger och spelar dataspel hela dagarna och helt plötsligt blir världens mest kända spelare och miljonär på köpet.

Jag tänker att vi aldrig riktigt får tid att på riktigt känna efter och fundera över hur vi vill leva vårt liv. Att vi liksom redan från början föses in i ett bås som leder oss mot dyra bostäder och 9-5-jobb, fast ingen egentligen mår bra av 9-5 jobb och att betala halva lönen på sitt hem.

Få längtar efter att semestern ska ta slut, få tycker att bostaden borde bli dyrare. Men vi gör som man ska, för vi har aldrig fått chansen att försöka nåt annat?

Det där halvåret när man ofrivilligt blir arbetslös kanske är en gåva? Det kanske ger en utrymme för att ställa sig de frågor som hade behövts ställas redan i tonåren (och som säkert ställs, bara det att man då inte fått de referenspunkter om att det finns andra sätt att leva på), och sedan dess om och om igen. Hur vill jag leva mitt liv? Vad vill jag prioritera? Vad är viktigt för Mig? Titta på sig själv och hur man lever och fråga sig, har jag tagit de här besluten? Har jag bestämt det här? Har jag följt min inre kompass? Eller har jag följt med en ström som fört mig hit, för att jag inte visste att andra alternativ fanns, för att jag inte förstått att jag själv kan bestämma, inte mellan A och B och C, utan att jag kan uppfinna ett helt nytt alfabet.

När vi sitter där med våra bostadslån och amorteringar på SUV-en så är det inte så lätt att bryta, pengarna måste in, och vi måste se till att det händer. Då, finns verkligen inte tid för reflektion.

 

Lisa

Annonser

Platserna som (inte) finns

De där platserna som blir över , de som är emellan det som ska vara, som tiden på resan mellan a och b. Mellanrummet, som också är ett rum fyllt av finnande. Som också är en plats fyllt av varande. De platser som vi inte ser men ständigt rör oss vid, förbi, bredvid. De platser som finns på kommunens kartor men som bara är ett streckat område, grått eller endast ‘icke ifyllt’. De platserna som lever frodas och bebos som alldeles egna universum. Av egna invånare som i det stora hela får vara ifred. Jag älskar de platserna. Det är som att naturen liksom inte låter sig besegras av människans stadsarkitekter, som att vildheten och friheten spricker upp mellan stadsplanerarens skiss och verkligheten, den där metern som inte fick bebyggas, den där icke raka formen som inte passade in men där byggarbetarna ställde sina bilar medan de jobbade, den där vrån mellan vägen och gångtunneln som inte är en anlagd park men där det ändå växer saker, bor små kryp och ett och annat större kryp. Där en inkastad väska kan ligga orörd i år innan den hittas av parkarbetarna på sin 5-års-runda till alla ‘gråa streckade’ platser på sin områdeskarta. De platser som inte är ‘skapade’, som inte är ‘till för’ något, någon.

39090076_525358437903576_8244466728587755520_n

För mig är de en fristad, en symbol för att livet lever som det vill och inte går att detaljstyra, att vi inte har så stor kontroll som vi kan låtsas att vi har. De är de spännande platser där man kan gömma sig, göra fynd eller vara rädd för, det okända. Det lockar och drar i mig och ger mig plats att andas, att se det stora i det lilla, världen i staden, och det lilla i det stora, det lilla universum som tagit plats mitt i allt anlagt.

På landet finner jag en sån plats i grusvägens vägren. Den har ett namn, platsen som är ‘emellan’ den anlagda vägen och det funktionella och grävda diket. I vägrenen frodas alla de blommor som pryder våra midsommarkransar och vilda sommarbuketter. Smultron och tappade saker hör också till vägrenens rikedom.

39116712_254838722016324_2592359220967899136_n

Min väg till och från skolan var just längs en sån grusväg. Som jag älskade den. Jag kunde varje böj, varje sten och höll koll på varje blomma som slog ut. Minst 2 gånger om dagen gick jag samma väg, i 9 år.   Kärringtandens låga bulliga sol-klick, hundkexens långa vajande och midsommarblomstrens eftertraktade lila. Flytten till stan förde med sig en skolväg längs trafikerade gator och asfalt. Det var där jag hittade de, efter ett tag, de små platserna som staden inte hade tagit i anspråk.

Det finns alltid platser, stunder, mellanrum, som ger mig plats att andas, bara jag letar.

Lisa