Morgonmöten

Varje morgon tar jag ett varv, min lilla joggingtur. Går uppför backen, springer runt, och går ner. Med ravinen brant neråt på ena sidan och brant uppför på andra sidan. Det tar inte mer än 20 minuter. Nu i alla fall eftersom björnbären inte är mogna än..

Jag tycker om att börja min dag så. Jag tycker om att kroppen får vakna, röra på sig, sträcka ut och låta blodet forsa fram. Jag tycker om att se de små rökpuffarna mina steg lämnar på den sandfärgade jorden, tycker om att se mina fötter studsa över stenar, pinjekottar, björnbärssnår, rötter och …oj, det var en kopparorm!

Luften har ännu inte hunnit bli het i lungorna, syrsornas sång nästan skär i öronen och doften från pinjeskogen är intensiv. För att inte tala om den strålande utsikten över bergen. God morgon världen, säger jag.

I början gjorde det ont, i höften, i vaden, i ryggen. Som att kroppen behövde veckla ut sig efter 10 månader i puppan av väckarklockor och måsten, och nu skulle bli något annat. Något som skapar själv, något som lyssnar inåt istället för utåt, något som är, mer än gör.

De senaste rundorna har jag haft sällskap av en kompis hund, Pärlan. Hon är mycket trevligt sällskap, jagar en och annan bil eller katt, springer före till de två diken som turen erbjuder och springer runt runt i vattnet medan hon dricker (det blir mer arom så). Sen springer hon ikapp mig och kyler ner mina ben med en välbehövlig dusch. När vi kommer hem får hon en ostbit och jag får göra armhävningar. Hon tycker rundan är för kort, jag tycker den är alldeles lagom.

Häromdagen när vi närmade oss platsen där hon dagen innan jagat upp en katt i ett träd prasslade det i snåren och vi tittar insinktivt ditåt för att få syn på katten.

Det här är vad som utspelar sig i min hjärna på några sekunder:

– Det där är ingen katt.

– Nej, men det är ett DJUR.

– Helt rätt. (Letar i arkivet för ‘DJUR’) Gris?

– Fast den är ju svart, en gris är rosa.

– Minigris?

– Fast den är ju jättestor…

Här lägger någon annan del av hjärnan sig i och ger en ledtråd: Lisa, du är i FRANKRIKE. Och så lägger ögonen sig i och kommenterar: -DJURET, den stora svarta minigrisen har BETAR.

– Ah! Ett vildsvin! J (skitnöjd)

– (Läser i urval på kortet för VILDSVIN i arkivet). Lever i flock, kan vara arga, kan ha ungar som den vill försvara)

Direktrespons från ögonen som tittar sig omkring men inte observerar några kompisar till Vildsvinet. Hjärnan igen:

– Ser du Asterix och Obelix då, höhöhh…

Vid det här laget hade Vildsvinet redan skuttat uppför ravinen och jag joggat förbi och jag hade ännu inte riktigt tagit in att jag just sett ett vildsvin 10 meter bort. Pärlan tittade frågande på mig och gjorde en liten ansats till att springa efter men vi var överens om att det var en dålig idé. Så vi fortsatte som att det var en normal del av vår morgonrutin. God morgon världen!

 

Lisa