Att vara människa

Vad är det som gör mig till människa? Vad är det som gör dig till människa? Vi blev båda födda i en människokropp. Räcker det.

Du vill inte leva. Men du vill inte dö. Livet gör bara för ont i dig. Du kan inte känna det, för då går du under. Du går under nu också. Din undergång började när du blev född i en människokropp som inte togs omhand. Som inte kunde lita på de som du borde kunnat lita på. Som blev baktalad, misstrodd och misshandlad av den som skulle vara din trygghet.

Du blev den du förväntades vara, och det lilla barnets desperata förtvivlan kapslades in och växte sig stor och svart i ditt inre. Varje gång du blev misstrodd, slagen eller bortskjuten reagerade du som det lilla barnet därinne. Det lilla barnet som aldrig fick finnas. Med att med det medel du kunde ta över kontrollen.

Så skapades ett större barn som blev bra på att slåss, som blev farlig. Rädslan att inte bli älskad, att inte bli trodd eller sedd blev för mycket och du klarade inte längre att känna. Övergreppen på din kropp och din själ ökade och det svarta därinne växte med dem. De vuxna som svek ersattes med ett samhälle som svek, och ingen såg det rädda barnet därinne.

Döva smärtan, inte känna, alla medel är tillåtna.

Jag förstår dig. Jag förstår att du inte vill känna, att du inte kan känna. Jag förstår inte hur det är att vara du, men jag förstår tillräckligt mycket, att du gör ditt bästa för att överleva utan att känna.

Du sitter här framför mig och du skäms. Du ber om ursäkt för ditt tillstånd och du vill inte säga hej då. Vill inte avsluta den stund då någon ser dig. Den stund, då du är viktig för någon.

Jag ser det lilla barnet därinne lika tydligt som jag ser den oerhört sargade kropp som du nu innebor. Jag ser din vanmakt, din sorg, förtvivlan och ditt släckta hopp och det gör ont i mig. Jag kan inte rädda dig.

Jag skulle vilja ge dig en trygg plats där du sakta men säkert kunde hantera alla de trauman du bär på. Lösa upp alla knutar och späda ut det svarta som nu tar upp alla skrymslen av ditt jag. Jag skulle vilja ge dig ömsint omvårdnad, tid att läka din misshandlade kropp och samtal utan klocka. Jag skulle vilja ge dig en massa god mat, en renbäddad säng och dina favoritlåtar på radion. Jag skulle vilja ge dig lugnet på landet du säger du saknar, en katt i knät och någon som håller din hand. En människa att lita på. Jag skulle vilja ge dig modet att lita på någon, modet att lita på att du är viktigast i världen. Jag skulle vilja ge dig styrkan att möta de fasor, det helvete du skulle behöva hantera för att bli fri. För att orka leva.

Men jag kan inte. Jag kan bara sitta här och se dig i ditt förfall. Det är din strid, och det är bara du som kan vinna den. Jag vet att du gör ditt bästa, men jag ser också att du är på väg att förlora. Jag vill säga så mycket till dig, men förstår att det just nu inte spelar någon roll. Jag lutar mig fram så att jag kan se dina ögon där de slutna blickar mot golvet, jag säger ditt namn så att du tittar upp. En liten stund har vi ögonkontakt och jag hinner säga: Ta hand om dig, innan dina ögon faller ihop igen. Jag menar det.

Lisa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s