Sällan har jag haft sån resfeber. Jag hade nära på ångest och mådde fysiskt dåligt. Det brukar inte hända. Vet inte riktigt vad det berodde på heller. Kanske för att det är höst och hösten betyder mys, grotta in sig och ‘boa’. (Medan vår för mig betyder nya vyer, äventyr och spratt). Kanske för att jag inte visste riktigt vart vi skulle eller varför vi skulle dit. Alltså det är klart att jag visste vart vi skulle, jag hade ju bokat biljetter och tittat på en karta. Men jag hade inga förkunskaper om landet, kulturen eller nån specifik anledning till varför vi skulle just dit. När vi åkte till Indien var det en resa som jag längtat efter att göra sen jag var i övre tonåren. Den här resan var jämfört med Indienplaneringen i 25 år rätt spontan. Och slumpen gjorde att det blev Kambodja. Och just till den specifika ön – i Kambodja.

Resfeber hade jag i alla fall, oroade mig för en hel massa saker som jag sällan gör, som att barnens ‘ö’ i ena efternamnet skulle ställa till problem då det stod olika på passen och biljetterna, som att det inte skulle gå att fixa visumen på plats som jag trott, och en massa annat onödigt som sen gick hur bra som helst.

Det släppte som tur var när väl resan var påbörjad och inget mera fanns att göra. Det är lite samma känsla som att ge upp, vilket kan vara väldigt skönt. Det som sker sker och det får så lov att gå bra. Det är utanför min kontroll.

Den här resan var dessutom en väldigt (för att vara jag) välplanerad resa med övernattningar bokade (vissa) och ett hum om valuta, transporter och priser. Jag hade till och med bokat specialmat på planen! Något som annars jag ofta glömmer, eller struntar i för att det är så besvärligt. De flesta plan jag brukar åka med (inom Europa) serverar dessutom ingen mat. Men nu hade jag alltså gjort det. Det fanns väldigt många olika ‘specialmat’ att välja mellan. Barnen bokades för vegetarisk, enkelt. Jag ville ha vegetariskt, glutenfritt och sockerfritt. Klurigare. Det fanns glutenfritt. Det fanns sockerfritt, men inte alla tre ihop. Det slutade med att jag tog hindu-mål. Tänkte att det är ju 1, vegetariskt, 2, de brukar vara ris och inte pasta, 3, de använder inte så mycket socker i sin mat (tror jag, jag är ingen hindu-kock). Före start vid varje flygning kom det därför en flygvärdinna och frågade om det var jag som var hindu. Jag såg deras konfunderade min när de läste mitt efternamn(som är långt ifrån hinduistiskt) och sedan ännu mer konfunderade när de såg mig. Men det var ett storstilat drag att vara hindu på denna långflygning och jag blev bortskämd med utsökt indiska rätter till frukost lunch och middag. Barnen blev glada av att få mina varma naan-bröd som extra tilltugg. De gjorde sina läxor på de tre planen (budget budget), kollade på vääääldigt många filmer och blev upp-passade av flygvärdinnorna som kom med glass och chips i tid och otid (precis när jag hoppades att de skulle somna: Icecream?).

Väl framme skulle vi ta oss till kusten. En lång resa med buss eller tåg. Tågen gick bara på morgonen så vi hade bara ett val – buss. Eller, vi kunde välja storlek på buss, och hastighet. Vi valde den största, kanske också den långsammaste men hellre att vi kom fram än inte alls tänkte jag. Vi fick ta en taxi till busshållplatsen. Som var en sandplätt mitt i hettan vi just landat i efter 14 timmars flygning från London. Där satt vi en timme ( bus 30 minutes yes! Och så efter 30 min:- bus 30 minutes yes!). Hade den inte kommit efter de andra 30 minuterna hade vi knäckt ihop.

Bussen hade AC, spelade bollywood-aktig musik och var klädd i plysh och fransar. Det var trevlig stämning och efter halva färden stannade vi vid en restaurang där alla kunde köpa förnödenheter.

Efter 6 timmar och i hällande regn var vi framme i Sihanoukville, kuststaden där ‘allt’ utgår ifrån. Vi hade då sett Mekongdeltat, berg, tempel, djungel, städer och byar i Kambodjas inland. Mäktigt. Och fuktigt. Så mycket vatten överallt. Och så grönt. Jag vet att det bor elefanter och tigrar i Kambodjas djungler. Kändes maffigt bara att sitta i bussen och titta ut på de bergen som är deras hem. Hej! Liksom. Wow! Liksom.

I hällregn och åska tog vi en TukTuk till stranden och studsade in på ett ställe som såg mysigt ut. De tog tillfället i akt att ta betalt (högsäsongen har just börjat! På alla andra ställen började högsäsongen två veckor senare upptäckte vi sen) men oj så skönt det var att sträcka ut sig och sova ordentligt. Och att vakna till den utsikten över Sydkinesiska sjön var inte att leka med. Vi intog en lyxig frukost med shakes och fruktsallad på en terass ovanför havet innan vi gick till vår speedboat för att ta oss ut till ön Koh Rong där vi skulle bo i drygt en vecka. Båten tog ca 45 min och vi kunde inte titta oss mätta på alla öar vi åkte förbi och alla fiskebåtar i fina färger. Och havet sen. HAVET! Det är med skräckblandad förtjusning jag möter havet. Så stort, så starkt, så vackert, så farligt, så härligt. Jag blir så medveten om att jag är ett landdjur när jag möter havet. Jag älskar att bada (när det är varmt vatten) och är bra på att simma, men jag kan inte leva i vatten, it’s a fact. Jag är ett landdjur och känner det tydligt.

Utsikt över kusten utifrån piren

Strandpromenaden i Serendipity

Vår bungalow

Hej vad det går!

Speedboat 🙂

Utsikt över sydkinesiska sjön

Väl framme på ön som har 1 st bil få vi gå iland tillsammans med de andra backpackarna och några ortsbor (med matlådor som såg jättegoda ut i sina plastpåsar), och blir lotsade till den enda bilen. Det har börjat byggas en väg. 1. Väg. För den här ön ser ut som Jurassic Park. Gröna berg och ogenomtränglig djungel. Den här ön har inte varit bebodd så länge och nu ska den exploateras så den heter duga. Ett kinesiskt företag har köpt ‘rättigheterna’ till att ‘utveckla’ ön så de håller på med det – as we speak. De smäller upp byggnads-skelett lite här och där för att liksom ta den i besittning. Och så har de alltså börjat att bygga en väg. Annars tar man båt.

Men vi får alltså se insidan av ön, vilket var spännande. Såg en liten Herr Nilsson apa, oversize-växter (Barnet: -Allt är liksom XXL här!) som växte gladeligen i den röda jorden, vattendrag och några enstaka hus. Efter en timme på flaket på den enda bilen var vi rätt mörbultade (som en bergochdalbana ungefär, fast utan bälten) och glada över att få släpa våra väskor den sista biten till stranden. Ibland är det långt till Paradiset. 60 timmar ungefär. Det var det värt.

Lisa