En fantastisk födelsedagspresent jag fick i år var en helg vid havet. Jag visste inte vart vi skulle, fick bara packlista och tid och plats för upphämtning. Underbart roligt, spännade, lyxigt och skönt. Skönt att slippa tänka, slippa planera, slippa styra upp, oroa sig och slippa ha ansvar. Jag kunde bara vara.

Det visade sig att vi skulle övernatta i en fyrvaktarbostad. Som en dröm. I princip så nära havet det gick att komma, med milsvid utsikt över kobbar, skär och hav hav hav. 

Vi vandrade på klipporna och skogen, upptäckte lämningar från militäranläggningen femörefortet och åt fantastisk god middag på  hamnrestaurangen Sailor Kickis och lunch nästa dag på Oxelö krog . Cafeét/krogen som inte bara bjöd på fantastisk mat utan också på skärgårdsidyll utan dess like! Galet puttinuttigt och förde tankarna långt tillbaka på hur livet måste ha sett ut här förr.

Om Femörefortet fanns mycket information och de hade även guidade visningar av det underjordiska fortet. Visades av militärromantiker- för militärromantiker (och mig för jag var så nyfiken och ville ner och titta). Spännande att se, absolut, men lite för mycket ‘Heja Sverige’ för min del. Mer spännande var det då att smyga omkring på skären och hitta de bunkrar som använts och som i vissa fall gick att slinka ner i. Jag blir som ett barn på såna ställen, när det är lite förbjudet sådär, eller, inte för mina ögon att se egentligen, så blir jag helt lyrisk när jag hittar en ingång och kan krypa in och se vad som finns. Oftast bara lite gamla löv och glasspapper, men att vara där inne, och föreställa sig hur det stått soldater där och spanat efter fiender. Känns som att leka krig fast mer på riktigt fast ändå helt ofarligt men ändå spännande – om ni förstår.

Mindre information fanns det om fyrvaktarna, fyrvaktarbiträdet och deras liv. Lite fanns, men som antropolog vill jag ju veta himla mycket! Det gick att få reda på att det inte var så fett betalt så de var tvungna att fiska för att överleva. Platsen beskrevs som ‘livsfarlig’ för barnen att växa upp på medan jag såg den som fantastisk (Okej, inte när de var små och lätt kunde trilla i spat). På de få bilder som fanns var de tjusiga och fikade på verandan med andra tjusiga medborgare. Jag vill veta hur deras dagar såg ut, vad gjorde de? Vad gjorde biträdet? Om det var skralt för fyrvaktaren med familj, hur överlevde då biträdet? Måste forska vidare i detta – och – besöka fler fyrar! Jag är så nyfiken, skulle vilja kunna blinka mig tillbaka till den tiden och prao-a lite. Det vill jag ofta. Tidsmaskin någon?

Det bästa med alltihop var ändå att slippa tänka och bara vara. Det var så tyst. Bara havet och måsarna hördes, någon enstaka båt puttrade förbi. Lugnt var det. Bästa ordet för att beskriva den underbara helgen, LUGN.

Sällan känner jag mig så ompysslad och älskad när någon tänkt ‘åt’ mig – för mig. Packat ner matsäck den vet att jag gillar, tänker på vad jag behöver för att må bra, planerat och fixat. Så Tacksam <3!

Lisa