Bland de bästa minnena från min barndom finns stunder då de vuxna var med och lekte. Jag minns sommarfester då föräldrarnas kompisar lekte ‘vinken’ eller ‘burken’ i trädgården och gick all in. Det var så galet roligt att se den här andra sidan av de vuxna. Att de också verkligen försökte, smög, sprang som tokar och blev sura när de förlorade. Vi möttes i leken på lika villkor. Ofta hade jag en fördel genom att vara liten och känna till trädgården, men de sprang fortare än mig och hade sina knep. Vi var jämlikar. Likaså minns jag med varmt hjärta den traditionsenliga mörkerkurragömman hos farmor och farfar. Jag har ingen aning om hur och när det började. För mig har den alltid funnits. I augusti varje år träffades släkten på kräftskiva hos farmor och farfar och då lektes det mörkerkurragömma. Och alla var med. Det var bättre än julafton.

Har ni lekt mörkerkurragömma? Det är typ bästa leken. Alla utom en eller två gömmer sig (kan vara läskigt att gå själv). De som letar får ha ficklampor. Gömställen i mörker är inte alls samma som på dagen. Som letande kan du stå och lysa rakt in i en buske och ljuset reflekteras av bladen. En decimeter bakom bladen står det någon och blundar och låter bli att andas, men du ser den inte. Om du inte viker undan några blad och ljuset strilar in på denne gömdas ansikte/tröja/hand. Galet spännande! En ficklampa lyser också långt, men du ser inte alls så långt som den lyser, som du tror att du ser. Minns när jag letat efter farfar hur länge som helst. Alla var hittade för längesen men ingen hittade farfar. Tillslut hittade vi honom där han stod framåtlutad i 90 grader under verandan. Alla som lyst in där hade trott att hans ben var en pelare bland många. Ingen hade böjt sig ner för att lysa lite uppåt, där hans överkropp syntes. En annan gång satt jag gömd i ett träd och lyssnade efter de som letade, spejade efter ficklampskenet när jag plötsligt fick en lampa i ansiktet. Min farbror hade smugit runt med släckt lampa och lyssnat sig till ljuden i trädet. Jag höll på att ramla ner av chocken.

Nu är jag själv vuxen, och leker med mina barn. Och de tycker det är precis lika roligt. När vi nu lekte mörkerkurragömma i september på en sen kräftskiva/födelsedagsfest var samtliga barn och vuxna så upptagna av leken att vi inte slutade förrän efter midnatt. När klockan var tolv satt jag i ett träd och studerade stjärnhimlen i väntan på att någons lampa skulle nå så högt upp som jag var. Det är nåt visst, när vi kan mötas i leken, alla är lika mycket med, alla möts på ett annat plan än farförälder-förälder-barn.

Den här traditionen är underbar och jag rekommenderar den till er alla <3!

Lisa