Farmor.

Min farmor är en stark person, jag skriver är, fast hon är död sen många år, för jag känner att hon fortfarande finns. Hon finns hos mig. Farmor satt alltid på samma plats i köket. Hon hade sin nötta pinnstol inkilad mellan skafferiet och köksbordet, riktad ut mot rummet. Inte mot bordet, för då kunde hon inte få plats att sätta sig, så trångt var det. Hon vände inte ens på den när hon åt, hon satt snett då, med benen utåt och överkroppen vriden mot bordet. Konstigt att hon inte var alldeles sne, egentligen. För hon satt alltid där. Man såg henne genom köksfönstret när man kom uppför trappan, och hon kunde se vem som kom. Samtidigt såg hon spisen, diskbänken och den ständigt högljutt tickande köksklockan. Farmor satt där alltid när jag kom. Bara satt. Ibland spelade hon yatsy med någon. Ibland med mig. Oftast inte, för jag hade inte tid. Jag hade fullt upp med att leva mitt liv, på andra platser än hemma hos farmor.

Hemma hos farmor. Där har jag varit ända sen jag var född. Jag kunde cykla själv till farmor. Farmor var alltid hemma. Farmor rullade köttbullar och bjöd på persikohalvor med grädde. Farmors grädde i den runda blå plastskålen var den godaste grädde som fanns. Någon har sagt att det var för att hon hade socker i den, men jag har prövat, det smakar inte likadant. Det var nåt annat med farmors grädde.

När jag var liten gjorde farmor nåt, då satt hon inte bara på sin pinnstol i köket. Hon var ansvarig för teatergarderoben i salongen, när det var cabaré. Det bästa jag visste var att följa med dit. Det luktade svett, puder och parfym, det glittrade, var trångt och som en saga, en annan värld. Farmor tog emot kläder, lagade och lämnade ut andra, rekomenderade storlekar, hämtade matchande hattar och tvättade bort läppstiftsfläckar. Hemma hade hon en stor knappburk full med udda, underbara, stora, glänsande och färgglada knappar, som en godisburk. Från den tog hon med sig knappar som saknades på ett plagg, rätt storlek, rätt färg. Jag gick runt bland kläderna, kände och luktade på dom, var försiktig. Fick aldrig prova eller leka, det gjorde det hela än mer vördnadsfullt. Farmor var boss i teatergarderoben, hon bestämde över alla de där fantastiska kostymerna. Jag beundrade och avundades henne. Ville bli som hon.

När jag blivit stor och farmor mest satt på sin pinnstol gjorde hon också nåt. Hon skrev brev. På vilken plats jag än befann mig så skrev hon brev till mig. Med darrig handstil och snirkliga bokstäver skrev hon brev från sin pinnstol. Jag minns inte riktigt vad hon skrev, men jag minns styrkan jag kände när jag fick hennes brev. Som att hon skickade mig sin styrka, sin kraft. Breven kom alltid i rätt tid, när jag var svag, ensam eller ledsen. Breven luktade cigarettrök och mild tvål, som farmor. Farmor var sjuk. I många år var farmor sjuk. Ändå kunde hon skicka mig styrka i sina brev. Jag vet inte hur. Jag försökte skicka styrka tillbaka, för att hon skulle bli frisk. Jag vet inte om det gick.

En gång när jag gick uppför trappen och såg farmor genom köksfönstret ville jag berätta hur mycket jag älskade henne. Jag försökte hitta ett tillfälle, varför ska det vara så svårt? När jag krupit ner i farmors gräsligt obekväma och antika bäddsoffa på kvällen sa jag genom hallen, in i hennes rum: Jag älskar dig farmor.

-Va? Sa hon. Jag samlade kraft igen (varför så svårt?) och sa, igen, lite högre: Jag älskar dig farmor! -Va säger du, jag hör inte? Sa hon. Jag log för mig själv under farmors nystrukna lakan och ropade: JAG ÄLSKAR DIG FARMOR! Det blev tyst en halv sekund, innan hon sa: -Å jag älskar dig må du tro.

Gonatt sa jag lite tyst, -Gonatt sa hon. Det hörde hon på en gång.

Jag får inga brev med darriga snirkliga bokstäver längre. Jag saknar dom. Önskar att jag fick nåt. Nån gång. Det finns fortfarande människor som får såna brev, såna kort. Jag har sett dom när jag jobbat på posten. De andra anställda klagar över att det är svårt att tyda adressen. Jag hanterar breven med vördnad och respekt. Och avund. Måtte de som får de här breven förstå vilken rikedom det är. Måtte de som skrivit dom få svar. Jag ska också skriva, när mina händer darrar, till mina barnbarn.

Lisa