Under två dagar på sensommaren bjöds jag på en vidunderlig resa. Den innehöll väldigt många ingredienser som jag älskar: Äventyr, hästar, lugn, adrenalin och fantastisk natur.

Högt upp i Jämtland, flera timmar norr om Östersund på gränsen till Norge, ligger Jorm. Där driver Elin och Ola Korpens öga tillsammans med sina 30-tal islandshästar.

Vi samlas på morgonen för den tvådagarstur vi ska ut på, får en snabb intro och blir avscannade av Elin, vilken ryttare ska ha vilken häst? Eller snarare, vilken häst pallar med vilken ryttare, för Elin känner sina hästar. Från sekunden du klivit ut ur bilen har Elin läst av dig, hon tittar på hur du rör dig, rösten, handslag och energi. Sen får vi dela in oss i tre grupper. Ovana, vana och mycket vana. Den häst som ska bära mig i två dygn blir Dofri, han gillar fullt ös, meddelar Elin pricksäkert. Det ska visa sig att hon valt helt rätt häst till samtliga 10 ryttare. Från de som aldrig suttit på en häst förut (!) till mig och min syster, som har många många mil i sadeln bakom oss. And off we go. Dofri stod och halvsov när jag sadlade på, men så fort det var dags var han 100%, och jag hade all tillit i världen till det kloka djur jag fick äran att bäras av.

Det var i ett utmattat läge jag ankom till Jorm efter en sommar i renoveringens tecken. En fantastisk sommar på många sätt men också en sommar av press, stress och mycket mycket jobb. Det var underbart att inte behöva tänka, att inte planera, socialisera eller bestämma något alls. Bara hänga med och njuta av utsikten, som på nära håll var ett underbart fluffigt djur och på långt håll vidsträckta vyer under en lysande sensommarsol, Norge och Sveriges fjäll och porlande fjällbäckar.

10 deltagare, 2 ledare, 14 hästar (varav 2 packhästar) i 2 dygn. Galna galopper i iskalla älvar, grilladinegenröding-lunch på stranden, uppför fjäll, nerför fjäll, tokvacker utsikt var du än vänder näsan, fantastiska hästar och en imponerande fjällguide. Det var helt magiskt och jag ville inte att det skulle ta slut. Jag ville inte till köpcentrum och Ikea på en regnig sommarlovsledig söndag, jag längtade inte efter det. Inte alls.

Jag kunde andas, jag kunde finnas, jag kunde vara. Jag var ganska tyst, och jag tänkte på att för 10 år sedan så hade jag tyckt att det gick för sakta, då hade jag velat ha fler galopper, mer action on-the-edge, men nu var jag helt nöjd. Jag hade inte tackat nej till fler galopper och mer action, absolut inte, men det här blev meditativt, återhämtning big time.

Jag observerade också en sak med mig själv, som inte är helt ny men som jag ändå inte reflekterat jättemycket över. När jag lever som mest.

Vi stod i den brantaste sluttningen på hela turen, en sluttning med mycket undervegetation, nedfallna grenar och fallna träd, så det var allt annat än lätt att ta sig fram. Det gick inte fort och det var jobbigt för hästarna. Packningen på en av packhästarna, som aldrig hade provat att vara packhäst förut, började lossna, och hästen började dansa runt tills all packning ramlade av. Jag som har en del erfarenheter från andra hästraser, däribland araber, tänkte att 1, hade det varit en arab hade benen gått av som tändstickor om den försökt ta sig upp på den sluttningen 2, hade den haft packning som lossnade hade den fått panik och sprungit till fjälls (med avbrutna ben (eehh?)) ja, ni fattar. Denna islandshäst som just varit med om sitt livs första tappa-bagaget-händelse blev lite obekväm. Bara. (Soooo Impressed!)

Men i alla fall så märker jag att hela mitt jag vaknar till på ett sätt som inte hänt på hela turen. Det här är på riktigt. Vi står här, nånstans mellan Sverige och Norge långt från civilisationen och Ola, vår fjällguide har ansvar för 12 personer och 14 hästar. Nu hände nåt som inte var med i beräkningen. Det kan gå väldigt fel. Det är allvar. Det är på riktigt. Och jag lever som mest, just då. Jag älskar livet som mest, just då.

Hästen lastas om och vi fortsätter till fots, typ kravlandes uppför sluttningen. Jag liftar lite då jag tar tag i framförvarande hästs svans, tills den blir sur, men då är jag nästan uppe.

Med en erfarenhet så enorm, med en ödmjukhet inför hästar och fjäll så stor, och med en glädje och kärlek till livet så vacker, guidar Ola oss genom den ena utmaningen efter den andra. Kärr, branter, hål och slippriga hällar. Jag bugar av vördnad och känner mig fullkomligt trygg.

Kärlek till bergen. Kärlek till Elin och Ola. Kärlek till de underbara hästarna och kärlek till min älskade syster som gav mig den finaste presenten.

Lisa, här med min kompanjon och vägledare Dofri – TACK ❤