Snart kommer vår första volontär och jobbar hos oss på Sun is Shining B&B&B. Mot mat och husrum ska hen hjälpa till med det som behövs. Vi har fått flera frågor från människor som vill wwoofa hos oss. Börjar dock i liten skala då vi själva inte har så mycket koll än. Det är ett fantastiskt sätt för wwoofaren att att få en gratis vistelse i ett annat land och samtidigt lära sig om hur den verksamheten/gården fungerar. Värdarna får i sin tur gratis arbetskraft. wwoof är ett nätverk för människor intresserade av ekologisk odling och verksamheter och finns internationellt. Innan jag visste att det fanns något som hette wwoof, gjorde jag något liknande i Argentina 2003. Gården jag var på var säkerligen inte ekologisk, men den gav mig minnen för livet. Här är en anekdot från den tiden, som sedan publicerades i VLT.

Gaucho-story

Det går för snabbt och en liten kalv ramlar i rännan. De andra korna och kalvarna springer över den, snubblar, trampar på den. Jag försöker förtvivlat dra för gallergrinden för att stoppa dem men de trycker sig emellan och jag kan inte! Skriker åt dem att stanna, viftar med händerna framför nosen på dem, trycker dem i pannan men det går inte, de bara fortsätter. För första gången önskar jag att jag tackat ja till en piska. Jag skriker till gauchon som driver på korna, vinkar och försöker visa att det är en som har ramlat. En annan gaucho, utan häst för tillfället, kommer springande, med en piska. Slaff, slaff, slaff, piskan slår hårt ner i kornas ansikten och de stannar och backar. Jag kan dra för grinden och tänker att nu är kalven död. Att den är krossad och söndertrampad och det är mitt fel för jag var inte snabb nog att stänga grinden. Den ligger där, är tufsig, skitig och yr i huvudet. Men den reser sig upp och springer vidare mot sin väntande vaccination.

Det är därför vi är här, för att vaccinera och spreja dem mot fästingar, 500 kor, 500 kalvar och ett tiotal tjurar. Min första arbetsdag som Gaucho (Argentinas cowboys) började i soluppgången klockan 5. Då red jag iväg tillsammans med de andra sex. Galopperade över Pampas, som är ett gigantiskt slättland med början strax söder om Buenos Aires, genom vattendrag, grindar och gyttjehål med åtta hundar i olika storlekar svansandes runt benen. Vi red i drygt en mil, innan vi kom fram till flocken för dagen. Nu skulle vi samla ihop dem och föra dem till mangan, platsen för vaccinationerna. Jag får inga instruktioner så jag försöker göra som de andra. Ettusen kor låter mycket och jag har aldrig förut varit så nära så många kor på en gång. Jag är glad att min häst är större än korna, känner mig trygg på den.

När vi drivit dem en bit vänder sig plötsligt en ko om och råmar. Eller skriker mer, det rinner dregel från mulen och hon sänker huvudet. -Hjälp! Vad gör jag!? Hon rusar emot mig med uppspärrade ögon och mitt hjärta stannar för en sekund. Kon attackerar hundarna, inte mig. Hundarna är som galna, de hugger i allt de kommer åt, svansen, öronen, hasorna. De är åtta, kon är ensam. Hon vrålar, stångar och sparkar men måste ge upp och springer blödande in i flocken igen.

En stund senare är vi frammme vid ännu ett träsk, det åttonde för dagen. Vi driver inte korna lika hårt nu, de sjunker ner till magen och kalvarna som kommer upp på andra sidan är totalt grå, nersmetade av leran. En kalv som inte har någon mamma och därför är extra liten och svag sitter fast mitt i träsket med bara huvet över ytan och råmar av alla krafter.

En gaucho plockar fram ett räddande lasso ur sin sadel. Det är ca 20 meter från honom till kalven men när han kastar så träffar han på första försöket, och jag är imponerad. Kalven glider på leran, får åka rutchkana en bit. Den är mycket trött, skakig och väldigt lerig.

Jag åtar mig att valla kalven den sista biten. Att den blev räddad från träsket beror på att den är framtida oxfilé, inte för att det var synd om den, men just nu är jag bara glad att den är räddad. Jag döper den till Chiquetito. Det tar en liten stund för mig och Chiquetito att komma fram till mangan men på slutet pinnar den på ganska bra och vi hinner fram precis innan de stänger grindarna.

– Bra jobbat Killen! Nu ska du få vaccinationer så att du blir stor och stark!

Ibland tror jag att det är bra att de andra inte förstår vad jag säger… Jag råkar se varje ko som en individ, men här finns ingen kossan Rosa eller Esmeralda. De har inte ens nummer, bara ägarmärke och vilket år de är födda. Äger man 9000 kor döper man dem kanske inte…

När nästan alla kor är inne i mangan smiter en kalv förbi mig. Jag blir provocerad och galopperar efter, kommer förbi den och står nos mot nos. Det är kalven mot mig. Den fintar höger, vänster och jag parerar, backar och springer mot den. Jag trycker upp den mot staketet och nu har den bara en väg att gå, trodde jag. Den dyker mot baken på hästen och jag hinner inte vända, den är förbi och rusar iväg. Jag är bortfintad. Av en kalv. Här skulle jag kunna lägga in en massa saker till mitt försvar. Som att jag är ny på jobbet eller att jag inte känner min häst så bra än. Men faktum kvarstår: Kalven vann. Jag förlorade. Svärande rider jag in i båset för att återta min plats hos de numera flinande gauchosarna.

En väderbiten gaucho i 60-årsåldern med solbrända underarmar och basker ska tillsammans med mig trycka in korna i ett kilformat bås som leder till rännan, där de ska gå en och en. Vilket de inte gör utan trycker sig in i panik alla på en gång och jag tror att bröstkorgarna ska spricka varje gång. De gör de aldrig och alla som blir översprugna reser sig igen. Från den här platsen ser jag också när korna och kalvarna kommer ut på andra sidan, färdigsprutade, och jag blir lättare om hjärtat för varje individ som kommer ut!

När alla blivit sprutade får de vila. Vi också. Jag rider hem, full med lera och koskit, rostar en macka över gasspisen, tvättar av mig och stupar i säng när klockan slår nio.

Jag bor i ett gästrum med eget badrum, som någon slags hedersgäst, vilket inte alls var min mening. På flyget till Sydamerika mötte jag en naturfilmare som känner ranch-ägarna. Jag fick deras nummer och erbjöd mig att jobba gratis en vecka om jag fick mat och husrum. Istället bor jag som prinsessan på ärten och blir uppassad av husets köksa, städerska och barnskötare. Samt Herr Ranchägare. De tycker att det är roligt att jag är här, är nyfikna och intresserade. Gauchosarna tycker mest att jag är knäpp som inte bara vill pröva, utan faktiskt jobba på riktigt. Jag tycker att det är väldigt spännande ( om än otäckt ibland ) för jag har alltid drömt om att vara cowboy. Skönt också att vara delaktig och göra nytta, vara med i deras liv. På min tre-månaders Sydamerika tripp blir det annars mest att jag tittar på..

Vaknar några timmar senare lagom till lunchen som dukas fram i matsalen. Sen är det dags igen. På med sadeln, träns och så upp och iväg. Galoppetigalopp. Ingen uppvärmning här inte, ingen rykt, inget tjafs. Hästarna är liksom korna namnlösa, de kallas efter färg och teckning. Jag kallar min för Hästen, helt enkelt.

Jag hör korna långt innan vi kommer fram till mangan och lägger återigen märke till deras starka röster. Jag tycker att korna borde vara halvdöda av utmattning och stress men de verkar helt ok. En del låtsasparar sig, tjurarna stångas lite. Uppenbarligen vet jag mycket lite om kor.

Hundarna sliter i alla kalvar och kossor som går längre än en meter ifrån flocken. Scenen från i morse är jag redan van att se, det händer hela tiden. En gång lyckas en ko trampa på en hund som tjuter och hoppar därifrån på endast två ben. Jag, som alltid älskat hundar, skrattar rått.

– Ha, där fick du din best! För bestar är vad de är, de här hundarna.

När vi ska igenom ett av alla grindhål är det en kalv som sticker iväg åt fel håll. Och jag efter. Den springer fort och har ett försprång på femtio meter. Jag ökar och ökar. Måste komma ifatt och förbi. Kalven är lätt och sjunker inte ner lika långt som jag, men jag knappar in. Nu är vi jämsides! Jag manar på Hästen lite extra och gör sedan ett tvärkast in framför kalven, som tvärstannar och jag är snabb och rider emot den. Den vänder och vi är på väg tillbaka. Ha! De andra väntar vid grinden och stänger den bakom oss. Jag fick in den! Jag vann! Härlig känsla! Får ett stort leende av den närmaste gauchon. Han har sett jakten och kanske också hur nöjd jag är.

Halvägs hemma bestämmer jag mig för att titta till en kalv med kramper, som vi lämnade bakom oss tidigare, så jag får en vägbeskrivning, eller mer en riktning till grind 1 osv. Jag förstår inte hur de orienterar sig för allt ser likadant ut, bara horisont. Jag kan se hur långt som helst, det är grönt och platt med någon dunge här och där och ett och annat lågt vitt hus. Det är ett sånt jag bor i förresten, på ranchen Santa Lucia utanför staden Dolores. Den stora trädgården är frodig med eucalyptusträd och bambu, praktfulla blommor och gula ormar som trots sin påstådda ofarlighet får mig att inte gå barfota. Trygghetskänslan som jag har i en svensk trädgård vill inte infinna sig, visst är gården vacker att titta på men inbjuder inte till lek eller umgänge. Då trivs jag bättre här ute på den milsvida slätten med sina kohagar som i storlek inte på långa vägar kan jämföras med någon av sveriges alla hagar.

Jag rider och rider, öppnar och stänger grindar. Behöver inte sitta av då Hästen vet precis hur man gör, står still när jag låser upp och puttar upp grinden med bogen. Rätt som det är rider jag rakt på ett strutsbo med elva stycken ägg i! Wow! Inga strutsar i närheten så jag hoppar av och känner på dem, de är släta och tunga.

Jag närmar mig platsen vi lämnade kalven på. Det luktar örtte, tror det är kamomill, och lera och jag tittar ner på pölar och gamla skelett. Är det ett sånt du ska bli lilla kalv tänker jag. Men jag hittar honom inte. Hittar heller ingen grind som leder hemåt. När jag ridit en bit längs staketet ser jag Mr Gaucho himself, chefen, komma ridande. Han har sett att jag inte kommer ut och kommer till undsättning. Pinsamt värre! Han hoppar av sin häst och får lov att skruva upp staketet så jag kommer ut.

När vi galopperar hemåt börjar det att regna och innan vi kommit fram öser det ner. Nu har jag fått chefen dyngsur också. Bravo! Jag skäms, ber om ursäkt och känner mig som en mycket dålig gaucho men chefen behandlar mig mycket respektfullt och verkar ändå vara imponerad av min arbetsinsats.

När jag släpper ut min häst rusar han glatt iväg ut i friheten, åtminstone i några dagar. Imorgon får jag en ny häst. Jag stapplar inåt på stela ben, dyblöt och dödstrött. Åtta timmar på en hästrygg känns i kroppen och intrycken har varit många och starka. Behöver jag säga att jag sov gott den natten?

Lisa