Jag jobbar och jag sliter och jag drar i tusen trådar. Jag kämpar med språk och med kunskaper, med att lita på människor som jag är beroende av för att göra saker jag inte kan. Jag är i ett land som inte är mitt och där kontaktnätet är begränsat. Och ibland är det ett helvete och jag blir så förbannad och besviken och ledsen så att jag vill skita i alltihop. 

Det brukar gå över efter ett par timmar vid floden.

När jag anlitar en murare för att färdigställa väggarna i några rum och det efter bara ett drygt år faller ner puts och färg så att jag får ställa mig att spackla och måla om. Det är inte roligt.

När elektrikerna har skitat ner de nya väggarna med kol-svarta fingrar (allt är kol-igt här då det varit kol-gruve-bygd. Borrar du ett hål i väggen kommer det ut- ja, kol) så att jag måste måla om igen- då blir jag trött och det känns som att det går bakåt istället för framåt.

När häcken skulle klippas under vintern och jag kommer ner i juni och möts av att den är större än nånsin och grannarna surare än getingar- då känns det hopplöst och jag vill ingenting mer.

Som tur är går humöret upp och ner och jag hittar tillbaka till min vilja och min lust. Men det är inte lätt ibland. Verkligen inte.

Lisa