Även om jag länge längtat efter dagen då jag skulle komma hem till Champclauson igen så är det alltid ångestladdat att åka, för att när jag åker till något, åker jag också från. Jag lämnar ett Sverige när det är som vackrast. När trädgården prunkar och luften är fylld av blomdoft. Lediga vänner och lata dagar i trädgården, påta lite, se hur det tar sig i landet, ljusa nätter…ja ni vet.

Men väl på plats är ångesten borta och energin ökade i samma takt som jag närmade mig mitt andra hem. Att kliva ur planet i solsken och hetta (37 grader dårå…) gör mig lycklig. Att känna dessa dofter och se ut över de gröna vackra berg som omger mitt hem får mig att känna mig hemma. Jag äter persikor så saftiga att det droppar om hakan, jag slänger mig i floden för ett svalkade dopp klockan 19 och sitter på terassen och lyssnar på svalorna i mörkret. Och jag vill bara sätta igång! Sätta igång med allt som behöver göras, fixas, handlas, städas, röjas, lagas. On y va!

Ps. tisdagscitaten tar nu sommarlov ;).

I värmen dog tyvärr min telefon. så just nu är jag inte så nåbar, men jag jobbar på det. Därför finns heller inga bilder från gårdagen eftersom de ju är på telefonen…ajajaj…

Lisa