En ‘vanlig dag’ på ett jullov för något år sedan i Champcaluson – anything can happen…

Köpte fisk när vi var och handlade. Den var salt. Väldigt. Insaltad kanske till och med. Stod saltad på paketet, men jag tänkte inte vidare på det utan saltade som vanligt i stekpannan. Fisken avnjöts (inte) till grannens hysteriska blinkande juldekorationer och senaste skivan med barnhits. Och väldigt mycket vatten… Innan fisken inhandlades gick jag in i källaren för att starta pannan och få lite värme i huset. Jag möttes av en sjö. Spännande. Så när vi kom hem igen tog jag mig för att flytta på sjön. Jag vill inte ha den i min källare nämligen. Jag upptäckte då ett rör som Jag inte tidigare sett. Ur röret forsade det vatten. Därav sjön. Spännande. Hålet utanför porten där vattnet tydligen skulle försvinna var ej funktionsdugligt som sådant, kan man lungt säga. Vattnet som forsade in i min källare kom från vägen, det rinner liksom igenom mitt hus. Spännande igen (jag försöker bara hålla mig positiv). Jag tillkallar granne. Grannen säger: putain… Medan jag förtvivlat sopar och sopar bort vattnet som fortsätter forsa gräver grannen i hålet. Med handen. Han hittar mycket därnere. Inget av guld tyvärr. Vi slangar bort vattnet. det funkar men inte tillräckligt fort. Granne 2 tillkallas. Hål nr.2 upptäcks. Inte heller där rör sig vattnet. Vi bygger en de-tour för vattnet medan hål 1 och 2 undersöks noga. Tillfälliga lösningar diskuteras. Att vi måste slå sönder betongen på uppfarten är givet. Kanske även inne i källaren och väggen, för att se vad vattnet kommer ifrån. Ring borgmästaren och fråga om du får gräva upp trottoaren, säger någon. Jag kan ringa borgmästaren och be honom gräva upp trottoaren. Säger jag. Det är ju inte mitt problem att, jo, det är verkligen mitt problem men inte mitt fel, ju, att vattnet från vägen leds in under mitt hus. Kan man tycka. Eller? Sen kommer döttrarna som undrar om vi är klara snart. Tar en pinne och står och gröpar i hålet. Som vi gjort från och till i 2 timmar nu. Slurp, säger det och vattnet rinner undan.

-Nu försvann det! säger hon nöjt och går in igen. Jag tackar granne 1 som har lera upp till armbågarna och granne 2 som blöder på handen. Sjön är borta, barnen hungriga och jag en fisk att tillaga.

Lisa

För mer om mitt kära Champclauson klicka här!