Blodomloppet 2017

Hade inte en tanke på att det var dagen D förrän jag snubblade över gympadojorna i hallen. Dojorna som jag hade ställt fram för att inte glömma bort att packa ner dem då det var tänkt att jag skulle delta i blodomloppet samma kväll. Herrejisses. Varför i hela fridens namn hade jag tackat ja till det här? För att jag fick förfrågan från jobbet om att göra det gratis och tillsammans. Gratis plus tillsammans plus aktivitet är ju sånt jag tycker är väldigt kul så självklart ropar jag JA! utan att tänka efter så värst.

Jag har aldrig sprungit blodomloppet förut, på något sätt så förstod jag det som att det skulle vara på en arbetsdag och inte på en kväll, på fritiden. Det förstod jag först två dagar innan. Konstigt, jag vet. Hade inte funderat så mycket. Hade bokat in en annan sak på kvällen som jag hastigt fick avboka.

18600627_1318311894954290_432892907_nSå nu var det dags. Jag hade dessutom stöddigt skrivit upp mig på 10 km (för jag måste ju vara tuff för mig själv). Vet att jag tänkte när jag skrev att om jag nu lovar att jag ska springa 10 km så måste jag ju träna, och det vore ju himla bra eftersom jag är så otränad och skulle behöva ha lite push för att komma igång. Men det är ju så kallt ute… och jag hinner ju aldrig… och så gjorde jag illa knät (faktiskt sant)… så det blev bara tre-fyra gånger som jag sprang. Och då sprang jag bara några kilometer eftersom jag precis börjat och det var så jobbigt.

Och så vips är dagen här och jag har jordens ågren och lite ont i halsen också.

Dagen är superlång och jag är sömning och allmänt trött. Går till fika-rummet och försöker bli lite pigg med kaffe, jag dricker inte kaffe men det här var en sån dag då jag behövde det. Möter en kollega som står och äter musli:

  • Jag måste ju ladda för loppet! Säger hon. Ja just det, jag har glömt det (igen).
  • När måste vi gå dit? Frågar jag.
  • Om en halvtimme ungefär
  • (Jag : – …….!)

Hur oförberedd kan man va? Smart att dricka kaffe precis innan också, på riktigt, jag har ju ingen strategi alls…

Byter om och tar mig dit, känns helt overkligt. Jag tänker att jag fortfarande kan ta mig ur på nåt sät men vet att jag inte kommer kunna förlåta mig själv. Jag har ingen prestige gentemot andra, men mot mig själv är jag tuff, den största kritikern är mitt eget ego.

Virrar omkring på studenternas och vet inte ens i vilken fålla jag hamnar i så jag får fråga en medlöpare och det visar sig att jag står rätt trots att jag inte sett en enda skylt. Försöker jogga lite på stället då jag missat uppvärmningen (alltså jag!) och det känns som att jag ska kissa på mig och få livmoderframfall och hela köret, kära värld vad är det jag ska göra egentligen? Varför gör jag sånt här? Varför är jag så DUM?

18600813_1318311878287625_1467464000_n

Startskotten går och alla tusentals löpare sniglar sig iväg och jag följer med strömmen. Det är trångt och smalt och går långsamt. Jag tvivlar fortfarande, tänker att jag kan springa åt nåt annat håll och åka hem, ingen vet. Men jag gör inte det. Jag känner mig pigg och alert och det är lätt att springa. Tänker att det borde stå en skylt med 1 km snart men istället står det 2 km och jag får direkt hybris och känner mig oövervinnerlig. Ha! Då så, kom igen ba metrarna, här kommer jag och flyger fram! Sen blir det skitjobbigt och jag vill inte mer. Försöker tänka på att fyrisån är fin och att det är annorlunda att springa i naturen än i centrala Stockholm som är den enda platsen jag sprungit lopp på förut. 7 år sedan sist, midnattsloppet, med pappan. Alltid med pappan, pappan maratonlöparen, han som börjar känna sig varm efter 7 km när en annan börjar dö. Pappan vars knän inte vill springa fler lopp och som jag aldrig sprungit utan. Tvivlar på att jag kan och tycker det är tråkigt att springa utan honom men vill inte behöva säga till honom att jag gav upp efter några kilometer, så jag fortsätter och blir uppmuntrad av hans ord i huvet. Han är med mig i alla fall, tack pappa. Det är en fin slinga vi springer på, och vi trängs lite vänskapligt då det på sina ställen är väldigt trångt. En del hoppar ut i terrängen och kör om men jag är rädd om mitt knä och min fot så jag lunkar på på stigen. Lite här och där står människor och hejar och jag kan inte rå för att jag ler stort åt varje person, suger åt mig av deras Heja Heja! Och får lättare stuns i benen. Jag är en sån addict.18600621_1318311861620960_1803512602_n

Sen kommer det en backe. Jag hatar backar. De tar verkligen knäcken på mig, och jag försöker tänka att bara jag inte går, bara jag tar små små steg så kommer det gå. Tänker att jag en gång läst en bok om blodgrupper och det stod om min blodgrupp att jag ska springa långt och äta ananas (Inte samtidigt). Det stod fler saker men jag minns bara det. Så då är det väl himla bra att jag är ute och springer nu då! Va snäll jag är mot mig själv! Får äta en ananas när jag är klar så är det ju som värsta spa-behandlingen! Jag har svårt att andas och lungorna har liksom sjunkit ner i magen och känns väldigt påtagligt. Det är inte kul alls och det bränns under fötterna och nu skiter jag i det här och där står några barn och ger en high five och där står det en skylt med 5 kilometer och vad i helsike har jag redan sprungit halva och jag ropar rakt ut att:

-VI HAR BARA HALVA KVAR!!! Och jag får ett försynt gensvar från en av alla tusen som säger -tjoho! mellan flåsen men jag är euforisk och studsar fram i spåret mellan kottar och rötter. Andas andas ut-ut, andas andas ut-ut… Ingenting är omöjligt om jag sprungit längre än på hela året och jag lever och känner mig stark och ingenting gör ont och jag vill krama alla men det är skitsvårt utan att snubbla och de kanske inte skulle uppskatta att jag slängde mig på dem så jag springer förbi en himla massa människor och sen kommer en vattendepå men jag flyger förbi för jag är inte trött och sen är jag jättetrött och tycker att det här med springning är så himla värdelöst och världens dummaste grej och även om vi springer ihop så socialiserar vi ju inte men jag känner hur allas svett luktar och hur kul är det och nu är det nån som går i spåret och det är skitjobbigt att springa runt den personen och faen vad jobbigt det är att andas och nu gör det ont överallt och där springer en stålfarfar med en marathon-tröja. Martahon! Han kan nog hjälpa mig! Jag springer ifatt honom och frågar om det är så att han sprungit marathon, eller mer:- schhhej….har du… sschprungit …marathon? Stålfarfar svarar helt oberörd att det har han. Jag frågar om råd, hur ska jag tänka nu när jag vill dö? Han pratar på om att det gäller att träna, det är det det hänger på. Jag säger att jag inte har tränat och att jag inte sprungit en mil på 7 år och han svarar med samma lugna stämma att:

-Oj då, då kommer du att känna av det här imorrn.

Jag försöker få fram hur han tänker, farbrorn som sprungit 20 marathon och nu bara värmer upp inför sitt 21:a. Det här är hans vanliga träningsrunda som vi springer nu, förklarar han. Han förstår att jag behöver muntras upp så han säger, du kämpar på bra, tänk på löpsteget. Och jag tänker på löpsteget. Han frågar om jag siktar på nån viss tid och jag svarar ärligt att jag skiter fullständigt i tiden utan bara vill komma runt, springades, jag ska inte gå nånting säger jag. Sen säger han: Nu kommer den tuffaste biten, och jag tittar upp och får se backen från helvetet.

Alltså på riktigt, jag bor i det plattaste landskapet i hela Sveriges land och så har någon (Sten Sture tror jag han hette) på pin kiv byggt ihop, kört hit skottkärror med sten och jord och lagt precis här till en fruktansvärd brant som jag ska tvingas ta mig upp och sen ner för. Fy! Såå Taskigt!!! Det tog 30 sekunder innan jag bröt mitt löfte och gick. Det sved för självkänslan och så fort jag kom upp gav jag mig den på att hinna ifatt stålfarfar. Någon slags upprättelse. Det stod nämligen en skylt med en 9:a på ovanför backen. Så det var bara en kilometer kvar till mål. Jag såg farfarn i vimlet och sicksackade mig fram. Vi var inne på arenan och luften var väldigt tunn och luftstrupen väldigt liten. Benen var stumma och jag kände att om jag skulle snubbla bara lite skulle jag inte kunna spänna dem alls utan ramla pladask. Som personen i skogen som ambulansmännen hämtade. Som var likblek med mörkblåa ringar runt ögonen och ett stelnat leende på läpparna. Jag skulle trott den var död om inte ambulansmännen varit så lugna.

Farfarn sprang fort och jag pressade mig framåt och hann ikapp honom två meter innan mållinjen.

– Här är jaaaaag! kvider jag och han svarar lika lugnt att:

– Åh, du kom ifatt mig, bra jobbat!

Och jag säger tack för hjälpen och lycka till på marathon och du är min idol och försöker se lika oberörd ut som han (han ser ut som han gått en liten sväng med hunden) medan jag väser fram ord ur mitt illröda ansikte och darrande stapplar fram.

I made it.18643598_1318311911620955_690604035_n

Tack stålfarfar. Tack Pappa. Tack kroppen. Tack pannben. Nu är det dags för ananas.

Lisa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s