En gång för flera år sedan satt jag i mitt kök och grät. Jag grät för att jag trodde att jag hade förlorat mitt värde. Det kändes så. Som att jag var helt och hållet värdelös. Det är en fruktansvärd känsla och den är också fruktansvärt fel. För vi är alla värdefulla, bara genom att finnas till och vara den vi är. En nära person skickade mig då den här länken: Jag grät hejdlöst och satte den på repeat, För jag påmindes om att det långt därinne finns en himla massa kraft, en himla massa bra som är tvärtemot värdelös. Idag tillägnar jag budskapet till ett av mina gudbarn <3.

Lisa