40-taggare i skogen

Äventyr behöver inte betyda stort, långt eller länge. Äventyr är för mig att upptäcka något nytt. Göra något jag aldrig gjort eller åka till en plats jag aldrig varit på. För att det ska räknas som äventyr behöver det också finnas någon slags risk i det hela. Den kan vara liten eller stor, och i det här fallet var risken relativt liten. Risk att bli blöt, risk att träffa på ett vilt och argt djur (mycket liten risk), risk att gå vilse, risk att sova obekvämt.

I norra Uppland ligger ett naturreservat som heter Florarna, i vilket en del av Upplandsleden går igenom. Dit begav sig två 40-taggare en tidig maj-dag för ett litet äventyr under 24 timmar.

Jag visste inte om att det fanns, jag visste inte om att Upplandsstiftelsens hemsida var så fenomenal. Jag visste inte hur mycket vandringsleder det finns överallt och jag visste inte att det dessutom finns små övernattningsstugor här och där. Vilket land vi har. Wow!

När vi kom fram till Risön, där jag tänkt att vi skulle slå läger för natten kände vi att vi ville fortsätta vandra. Övernattningsstugan var dessutom lite väl snygg, isolerad och tät. Mer vildmark ville vi ha så efter att ha fyllt vattenflaskorna och skrivit en rad i gästboken trampade vi vidare.

Diskuterandes skillnaden på mo, myr, mosse, träsk, våtmark och kärr trampade vi glatt på över spänger och genom skogar. Ibland påminde det om ett plockepinn-spel av trädstammar som fallit huller om buller. Den lilla stigen som skulle leda till nästa övernattningsstuga var inte alls en stig visade det sig. Det var en å. (Lisa = fantastisk kartläsare) Så den stugan gick inte att komma till, utom på vintern tänker jag mig då en kan gå över Vikasjön. (Äventyr=Risk=stigen finns inte=improvisera)

Vi slog oss istället ner vid en eldplats och avnjöt vår middag till eldens sprakande innan vi rullade ihop oss under några granar. Så snart det blev mörkt upphörde vinden. Fåglarna tystade, månen lyste klar och det var alldeles alldeles stilla.

Helt ljuvligt, och så lugnande att vara ute i skogen. Innan jag lämnade hemmet hade jag känt mig lite nere, stressad och med huvudvärk. Där, när solen strilade ner mellan trädstammar, fåglarna tjattrade energiskt och det doftade skog, mark, örter och jord, när min kropp fick gå, koncentrera sig på var fötterna sattes ner och jag fick bära mitt allt på ryggen, då mådde jag plötsligen prima. Tack skogen – jag behöver dig.