Jag har alltid tyckt att det varit ballt när jag ser att en människa har levt. När det tydligt går att utläsa på människans kropp att den varit med om både det ena och det andra. Huden som är läderartad efter ett liv i solen, fårade ansikten, skrattrynkor och starka slitna händer. Vi ska bära våra kroppar med stolthet. Vi bor i dem. De bär oss. Vi är ett med vår kropp och ska vara stolta och tacksamma över allt den klarar av. Jag pratade häromdagen med en människa som blivit överkörd av en buss. Ena hjulet körde rakt över hans ben, andra snuddade vid hans huvud. Han lever. Men har bara ett ben kvar – och ett helt liv framför sig. Vi pratade om de ärr som finns på oss, som syns, och det blev tydligt att det negativa sätter mer spår än det positiva som kroppen får uppleva. En smekning lämnar inga spår.

Lisa