Rumänien

En uppsats om Rumänien

Eu sînt Lisa, din Suedia,

I kvartert där jag bodde under mina första besök i landet fanns ett konditori. Bakverken smakade inte som jag trodde, som de såg ut. Frisca, grädden var annorlunda liksom kakaohalten i chokladen. Mycket var indränkt i rom eller fruktjuice, vilket är ovanligt i Sverige. Presitura. Bakelse. Jag var frekvent kund på konditoriet. De hade maränger också, och jag älskar maränger. Man fick inte köpa en eller två, man var tvungen att köpa per hekto. Maränger väger ju ingenting så det blev många som smälte i munnen. Har aldrig, varken förr eller senare, ätit så goda maränger. Åt väldigt mycket gott överhuvudtaget i Rumänien. Carnatz, en kryddig korv som dryper av flott, mums! Ciorba de perisoare, syrlig soppa med risköttbullar i, där jag alltid försökte få så många perisoarisar som möjligt. Kåldolmar, gogoser (friterat bröd med salt på) och auberginesallad för att nämna några.

Maräng..jpg
Det här var innan jag blev vegetarian, och innan min mage blev känslig för socker…

Mamaie

Gogoserna har en särskild plats i mitt hjärta, och mage. Jag smakade de första gången hemma hos Mamaie. Mormor. Hon hade precis gjort klart dem och de var rykande varma. Traditionsenligt ska man dricka eller doppa dem i surkåls-saft. Det gjorde jag bara en gång. Men med lite salt på var de super-goda och jag ville genast veta hur man gör dem. Jag är en sån som tycker om att baka men som ogillar att laga mat, så det här tilltalade mig. Mamaie pratade inget annat språk än rumänska och jag kunde bara några ord men ändå fann vi varandra på en gång och lyckades kommunicera rätt bra, skrattade mycket.

Hon var en typisk gumma i svart huckle och kjol, hjulbent och rund med långt grått hår och bara några tänder i munnen. Jag tyckte om henne från första stund. Vi kom överens om en dag då hon skulle lära mig att baka gogoser. När dagen kom anlände Mamaie med en servett med nåt brunt i, det var jästen, och kunde inte börja förrän hon fick sig en styrketår. De enda ingridienserna var mjöl, vatten, jäst och salt men proceduren runt var desto omständigare. Det skulle göras precist, med vatten i mitten på mjölet och röra ut lite i taget. När jag började vispa runt alltihop skrek hon i högan sky! Gogoserna blev mycket goda och jag fick även lära mig överkurs-varianten som innehöll mjölk, ägg och socker också. På den pudras florsocker istället för salt och blir som fikabröd. Delikat!

Mamaie hette egentligen Floare Soare, som betyder Blomma Sol, eller Solblomma vilket jag tycker är ett fantastiskt namn, speciellt då Solrosen är min favoritblomma. Hon bodde i ett litet halvfärdigt hus i vad man skulle kunna kalla ett villakvarter. Små enplanshus med kolonilott-trädgårdar tätt tätt. Vägarna fulla med kraterstora gropar och hundar som ligger och jäser i solen. Mamaie´s man hade dött innan huset var klart och hon hade varken vatten eller toalett inne. I det pyttelilla huset bodde också hennes ena son och sonson, de levde alla på hennes pension, som inte var många kronor.

Avelleyra-Paula-249x300.jpg

            Mamaie kom från en stor familj och hennes syskon levde kvar på landet, hon hade inte telefon och ingen bil och kunde därför inte träffa dem ofta. Vi åkte dit en dag. Jag fick sätta på henne säkerhetsbältet för det hade hon aldrig gjort och hon undrade vad det var. Först åkte vi till hennes lillasyster. Hon och hennes familj bodde på en gård på landet med två hästar, två grisar, två getter, två kor och några höns. Och en hund som satt fast i en kedja på gården och aldrig slapp loss. Jag frågade om jag fick ta med min hund in i huset och det tyckte de var lite obehagligt, en hund i huset!? Hon fick sitta i farstun. Vi hade tagit med oss lite frukt, kaffe och läsk. Sånt som inte gick att få tag på på landet. Vi i vår tur fick bilen full med mjöl, ägg, potatis, korv, vin och sprit. Det kändes som om de var rikare än vi, och våra gåvor kändes futtiga i jämförelse.

Systrarna var överlyckliga att se varandra och pladdrade och drack palinca (sprit). Mamaie glömde helt av att hålla för munnen när hon skrattade som hon brukade för att dölja sina tänder, eller snarare bristen på dem. Det var härligt att se dem, men jag kunde inte var med i diskussionen så jag gick ut och tittade på djuren. Något som ansågs mycket märkligt. Att vara intresserad av djur av nån annan anledning än att andvända dem är nog inte så vanligt i Rumänien.

Ta till exempel Bukarests statscirkus som ligger mitt inne i Bukarest. Där finns ett helt stall fullt av shetlandsponnyer som ingen tar hand om mer än vad nöden kräver. Om det skulle finnas mitt i Stockholm skulle det var en ständig kö av småflickor som skulle borsta, rida och gosa med dem. Det finns inget sånt stall i Stockholm. Det finns i Bukarest.

När vi varit hos systern ett tag fick vi veta att en bror var allvarligt sjuk, han bodde bara några byar bort så vi åkte dit och hälsade på. Mamaie, brodern och hans fru grät tillsammans en stund.

På vägen hem sjöng Mamaie, full av känslor och palinca, alla ramsor hon lärt sig i skolan, utan att hålla för munnen.

Florica

En dag hamnar jag i grannfruns kök, Florica. Jag vet inte hur det gick till men tydligen ska jag se på när hon gör bröd. Hon har nog fått reda på att jag tycker om att baka. Köket är alldeles för litet för mig, eller jag är alldeles för stor för köket. Allt är mycket lågt, inklusive gumman som bakar, hon når mig knappt till bröstet. Hon har reumatiska händer som är solbrända och levande. De arbetar lugnt och vant, mycket bröd ska det bli.

Vi pratar lite, försöker förstå varandra. Hon frågar om mitt land, om vi har grisar där, om det regnar mycket. Jag försöker svara så gott jag kan. Hon berättar om sin son. Om den första gången som hon bakade, hon hade ingen bunke så hon bakade i en grop och när det jäste så kom hundar och åt upp det. Hur hon skämdes då en granne såg det och berättade för hennes föräldrar. Nu har hon en bunke.

Vid en första anblick ser köket smutsigt ut och ger mig ingen vidare matlust. Men efter en stund ser jag hur välordnat allt är och kommer på att jag har gått in med skorna. Lite senare när jag har sett hennes vitala händer arbeta med degen vill jag inget helllre än att smaka på brödet.

Florica har blommor överallt, i äggkartonger, avklippta platsflaskor, kaffeburkar och krukor. Hon odlar och säljer på marknaden som komplement till pensionen. Ute på sin pyttelilla gård har hon två griskultingar och några gässlingar. De har hon köpt på marknaden, kycklingarna för 3.50 kr styck. Hon har djuren i några månader tills de växt sig stora och sen äter hon upp dem. Blir mycket billigare så än att köpa kött och ägg i affären.

Florica har en telefon. En av de få i kvarteret som har en. Det är många som ringer från hennes kök. De betalar med vad de har, ibland med kläder men oftast med kaffe. Florica själv ringer till sin son, och han till henne. Han ringer medans jag sitter där på den pyttelilla stolen och jag hör att hon pratar om att hon har en svensk flicka på besök.

Fast jag är vuxen är jag en flicka, kan ju knappt laga mat eller stoppa strumpor. Som kvinna i Rumänien ska man nog kunna det.

Kvinnorna i Rumänien är så kvinnliga, de har klackar och röda läppar, urringat och tajt. De får mig att känna mig underlägsen, som ett barn, eller en man, eller vad som helst men inte en kvinna. Jag är en stor svensk viking och jag behöver knappast klackar för att bli lång, känner mig bara klumpig och tafatt. Förstår att de ser mig som ett barn. Men jag är inget barn. Jag är bara vuxen på ett annat sätt än de.

I Sverige hade jag besök av några rumänskor en gång. Jag skulle bjuda på mat men det tog kanske bara tio minuter innan de hade tagit över i köket och skivade potatis på löpande band. Just då var jag lite frustrerad över att jag inte hade uppfostrats mer i matlagningens konst. Förr i tiden var det väl självklart att lära sig sånt, hur man sköter ett hushåll och dess familjemedlemmar. Jag kan i alla fall tvätta, och baka…

old-lady-leading-cow-to-pasture-in-romania-A3Y78E

Romania

Jag har varit i Rumänien flera gånger under ett par års tid. Mestadels i Bukarest. Men också ute på landet, vid havet, Mamaia, och uppe i bergen, Brasov. Allt är annorlunda, ser annorlunda ut än vad jag är van vid från Sverige. Men det är svårt att sätta fingret på exakt vad som är annorlunda. Husen står närmare varandra och närmare vägen. De vita strecken på asfalten tycks inte lika. Detaljer.Roma house 1.jpg

Första gången jag var i Rumänien kände jag mig mycket vilsen. Jag kände mig trygg i bilen, den hade jag åkt mycket i och den var likadan. Hade aldrig trott att en bil skulle kunna inge sån trygghet. Jag är ingen bilfantast och har aldrig förstått fascinationen av dem men under den där första resan till Rumänien mådde jag som bäst i bilen.

Innan jag varit i Rumänien hade jag aldrig sett en överkörd hund. Men jag hade bara åkt 100 meter in i landet från Nadlac när jag såg min första, det var en chock. Även de andra gångerna när jag redan visste vad jag skulle få se blev jag chockad.

Nu kanske man kan tro att jag aldrig har sett ett dött djur förut i något annat land heller men faktum är att jag är en lantis och har växt upp enligt naturens gång. Med djur som föds och dör omkring mig. Ändå blir jag illa berörd av de överkörda hundarna. Det är svårt att förstå den verkligheten. Lika svårt som det är att förstå att barn bor på gatorna. Det är verklighet för många barn och hundar runt om i världen. Bara inte i Sverige, detta land som jag kommer ifrån.

bucharest_dogs_18

Några år senare när jag passerade gränsen blev jag lika upprörd som den första gången, men denna gången över en stor Marlboro-skylt som välkomnade alla besökare. Rumänien, sponsrat av USA. Som så många andra länder.

När jag försökte köpa inhemska produkter att ta hem till familjen upptäckte jag hur svårt det var att få tag på i Bukarest. I Sverige är de finaste presenterna de som är handgjorda. Som en stickad ull-tröja eller en keramik-mugg. Men det var stört omöjligt och det som fanns var importerade syntet-tröjor och plastgrejer till köket. Eller så letade jag på fel ställen.

Vid en senare resa då jag åkte bil över bergen upp mot Ungern för att komma hem handlade jag rumänskt porslin och trähantverk, ullmattor och målningar. Där uppe i bergen fanns det! Å vilka priser sen! Brydde mig inte om att pruta mycket alls då det kändes som ett rån i alla fall. Önskar att jag hade haft mer pengar, det var mycket vackert som jag hade velat ha till mig själv. Nu blev det presenter till familj och vänner.

Andra resan till Rumänien var på våren. Bukarests parker stod i full blom och det luktade härligt från rabatter och solvarm luft. Överallt på gatorna fanns hundvalpar. I alla storlekar och format, underbart söta. Jag ville adoptera dem allihop. En speciell valp kände jag mest för. Jag döpte den till Nougat för sin färg som täckte hela hunden från nos till svanstipp och trampdynor.

Den bodde nånstans i närheten av öppningen till parken som jag gick till varje dag och kom alltid framskuttandes för att gosa och busa. Verkade helt frisk och utan loppor. Men eftersom jag inte hade någon fast punkt och levde ett ganska rörligt liv var inte läget det rätta. Dessutom hade jag redan en hund som jag släpade med mig på mina resor eller lämnade hos mina föräldrar. Jag funderade därför väldigt kort på att ge den som present till mina föräldrar men antog att det inte skulle vara så uppskattat. Söt var den i alla fall och jag hoppas att den fick ett bra liv.

Det är svårt att skriva om Rumänien utan att skriva om tråkiga saker. Men det är inte det jag vill berätta om, det är inte det som är min upplevelse. Innan jag hade varit där och innan jag träffat någon rumän visste jag tre saker om landet:

 

 

 

1, Diktatorn Ceucesco

2, Gymnasten Nadia

3, Hemska barnhem

Inte mycket när man tänker på att det inte alls ligger särskilt långt bort. Å andra sidan vet jag ingenting om till exempel Lettland, som ju ligger ännu närmare.

Idag när jag tänker på Rumänien så visst tänker jag på fattigdom och ett folk som har och har haft det svårt, men också på vacker natur, berg och dalar, sjöar och hav, god mat och intensivt uteliv. Storslagna byggnader och färg-glada zigenarhus med silvertak.

Rumänien är ett land som har allt vad gäller natur, som Schweiz fast med en kust också! Bukarest har allt en storstad ska ha och lite till. Men mest tänker jag på människorna. Temperamentsfulla och generösa. De bjuder på det de har, även om det är en läskflaska och några skivor bröd. I Sverige sitter vi med fullt kylskåp och skafferi och frågar om vi får bjuda på kaffe.

Palatul Poporolui

Unknown-1

Ceucesco var så vitt jag kan förstå en oerhört egoistisk och grym ledare, men han visste vad han ville med sin stad. Kvarteret som leder fram till Palatul Poporolui är magnifika, med fontäner som delar av de breda gatorna och Palatset som skymtar i fjärran. Gatan är en kopia av Champs Elysse i Paris, fast en meter bredare.

Palatul Poporolui är Ceucescos storverk, Palatset är den största byggnaden i Europa, den andra i världen efter Pentagon i USA. För att bygga det revs över 4000 hus, två kyrkor, ett sjukhus och en sportstadium. Först togs jorden bort och man cemeneterade överallt så att inte eventuella sjukdomar skulle spridas. Palatset har en egen tunnelbanestation, tågstation och helikopterplatta. Det rymmer en Tv- och Radiostudio, lägenheter för alla regeringsmän och bostad åt Ceucesco.Tanken var att alla riksangelägenheter skulle kunna skötas från ett och samma ställe. I kvarteren runtomkring, de som är likadana som Champs Elysse, skulle de närmaste tjänstemännen ha sina bostäder.

Under byggandets gång jobbade arbetare dygnet runt, året runt. På 5 år färdigställdes mer än 70 % av palatset. Då Ceucesco misstänkte en revolution lät han samla material för ett palats till under byggnaden, ifall palatset skulle förstöras. Allt finns alltså i duplicat. Alla dörrar, fönster, golvplattor och pelare. Så gott som allt i palatset är handgjort av material som kommer från Rumänien. Silke, sten, trä. Det finns också Mahogny i byggnaden och det var en gåva från diktatorn i Zaire.

I palatset finns 20.000 dörrar. (Och i källaren lika många till alltså) En dörr kostade lika mycket som 11 stycken Dacia-bilar. (Rumäniens eget bilmärke) Då kanske man förstår proportionerna. Och att den största lampan i palatset förbrukar lika mycket el som 70 familjer på en dag. Detta alltså när Ceucesco ströp energiförbrukningen så att folk frös ihjäl i sina lägenheter och gatlyktorna var släckta större delen av natten. Det rådde utegångsförbud på natten under Ceucescos tid.

Då Ceucesco inte kunde föreställa sig från en ritning eller en modell hur det skulle bli byggdes allt i full storlek och sen revs det för att byggas om tills det blev till belåtenhet. En korridor som innehåller 50 st sten-pelare byggdes om fem ggr. Trapporna i Palatset har lägre trapppsteg än vanligt då de är anpassade efter den store Diktatorn som bara var 160 cm hög.

Rummen är så stora och så övermäktiga, gjorda för att man ska känna sig liten. Det är lädertapeter,träsniderier, sammet, siden-draperier, marmorgolv och mattor som är så stora att de flugits in med helikopter innan man byggde taket. En av dem väger 7 ton. Det är guld i taket, så att man inte kan stjäla det. Uppenbarligen trodde inte Ceucesco så gott om sitt folk. En del väggar är målade i brons-guld och i en del draperier finns det guld och silver trådar. Det är som en saga, jag trodde inte att det fanns sånt! På trä och marmorgolven är mönstrena gjorda som kartor och ritningar över palatsets alla rum och våningar. Mattorna avspeglar sig i taken och på väggarna. Ingenting är lämnat åt slumpen.

Under mitt besök i palatset såg jag bara ett fåtal salar och våningar jämfört med vad som finns och det var redan för mycket. Så storslaget att man mår illa och förundras på samma gång. Jag får inte ta på nånting och heller inte gå på mattorna, inte ta kort och lämna min väska i entren. Huset är ännu inte färdigställt trots att revolutionen nu var länge sedan. Delar av det andvänds idag till konferanser, statsbesök, utställningar och riksdagshus. Det är ett magnifikt bygge och jag är mycket imponerad. Samtidigt tänker jag på dem som fick betala, som fick lida för att det skulle bli verklighet. Då blir det inget glatt hus.

 

Bucuresti

Det finns mycket pampigt i Bukarest. Dessa paradgator, gigantiska torg och byggnader, triumphbågen, fontäner och Europas vackraste parker. Enligt mig. Jag förstår att det måste varit praktfullt, mäktigt. Är fortfarande.

Det är mycket av det som Ceucesco påbörjade som inte färdigställts och överallt i staden finns halvbyggda hus, köpcentrum och bostadsområden. Känns konstigt att förstå att det varit vackrare förut, innan det förföll. Det är inte många städer jag varit i som är förfallna och ändå fulla av liv. Det märks så tydligt att något tagit slut och något annat har börjat. Människorna fortsätter inte bygga på de hus som deras forna ledare började. De bygger sina egna. Och det tycker jag är bra.

Mycket verkar friare och enklare i Rumänien än i Sverige. Med öppetider och utskänkningstillstånd, med att starta egna företag, butiker, restauranger. I Sverige är det så mycket byråkrati runt allting.

Runt om i staden finns det påbörjade, halvfärdiga eller färdiga köpcentrum. Alla likadana, en jättestor byggnad med kupoltak som rymmer restauranger, biografer och butiker. När man befinner sig i en sådan kan man vara precis var som helst i Europa. Butikerna och varumärkena är detsamma, McDonalds likaså, samma filmer. Det enda som skiljer är att här kostar en korg med skönhetsartiklar hos The Body Shop lika mycket som en arbetare tjänar på en månad. Men det finns ju folk med pengar även i Bukarest och sista gången jag var där tyckte jag mig se en ökning av Mercedes och BMW-bilar. Så The Body Shop går nog runt.

Jag vet för lite om Ceucesco och om politik för att kunna uttala mig egentligen. Jag var inte där, jag har inte läst på. Jag har bara hört berättats från Rumäner och sett med mina ögon. Till exempel så ser jag en hel generation som är passiv. Den generationen som växte upp under Ceucesco, den som inte vet något annat. De gör ingenting, de är sjukpensionärer eller arbetslösa.

De äldre, den generationen som Mamaie och Florica tillhör, de vet hur det var före diktaturen och de klarar sig bättre. De sätter upp små stånd på gatorna och säljer tidningar. De stickar små mössor, odlar blomskott och drar på sin lilla kärra till marknaden. De har initiativförmågan kvar.

Deras barn, de som jobbade i industrin, de som fick lägenheter och lika löner, de som inte fick bestämma någonting om sina liv, de bara sitter och väntar på att någon ska berätta vad de ska göra. De kan inget annat. Och det är jättesorgligt.

Deras barn i sin tur har helt andra möjligheter med utbildningar och egna företag, och det är där som en del såsmåningom blir BMW-ägare. Andra smittas av sina föräldrars passivitet och tror inte att de kan göra någonting.

Hästhistoria

Under mitt sista besök i Rumänien pratar jag rumänska ganska bra. Jag vet inte riktigt hur det gått till för det hade gått ganska lång tid sedan jag sist var där och jag hade pratat mycket franska under tiden, så jag troddde att det skulle bli svårt och att jag skulle blanda ihop språken. Men det gick alldeles utmärkt och jag kunde prata om både ditt och datt.

Glad över att kunna göra mig förstådd sitter jag och berättar om min häst, att jag haft en liten svartvit häst sedan jag var barn och att vi haft mycket kul ihop. Han är gammal nu och bor inte hos mig längre, säger jag. Att min pappa har en häst som han tävlar på, långdistans.

Jag har lagt märke till att de rumänska hästarna har röda garn-tofsar som hänger på sidan av huvudet och frågar vad det är. Men ingen kan svara. De ser förbryllade ut. Har lyssnat noga på allt jag berättat, frågat lite. Jag tycker det är konstigt att de inte vet varför man har dessa röda tofsar på hästarna och försöker förklara min fråga ytterligare. Plötsligt säger en att jag menar hästarna? De som springer och har kärror efter sig?

– Ja, det är ju det som jag har sagt hela tiden! Hästa…

Jag har sagt OST! Jag har blandat ihop ordet för Ost med ordet för Häst! Jag har berättat om min gamla ost som jag haft sen jag var liten och min pappas tävlingsost!

Inte konstigt att de såg förbryllade ut! Konstigt land, det där Sverige!

28-horse-cart

Kyrkan

Jag sitter i en buss på väg in till centrum när alla plötsligt gör korstecknet. Jag uppfattar inte först att det är korstecknet de gör, jag bara ser att alla gör något med ena handen. Men det händer flera gånger, som på en given signal gör alla korstecknet tre gånger. Det tar mig en ganska lång sträcka innan jag förstår att det är varje gång vi passerar en kyrka. Jag undrar om jag också borde göra det, prövar en gång men känner mig ganska falsk så jag hoppar över.

Lite senare får jag tillfälle att besöka en kyrka tillsammans med en rumänsk kvinna. Kristen ortodox. Först inhandlas diverse grejer som man ska ha med sig, saker skrivs på lappar och finkläder sätts på. Vilken procedur. Väl inne i kyrkan handlar vi ljus i en liten butik som förvånansvärt faktiskt ligger i kyrkan. De säljer Madonna-bilder och annat kyrkligt. Ljusen sätts i limpor som placeras på en speciell plats. Jag undrar varför vi inte kan ge limporna till tiggarna som satt utanför kyrkan och var hungriga istället för att andvända dem som ljus-stakar men jag frågar inte.

Vi kommer fram till prästen och hon frågar om det går bra att jag är med och om han kan be för mig också, fast jag är protestant. Han tittar strängt på mig och säger okej, för den här gången. Så hon överlämnar sina lappar och till min förvåning, pengar!

Sen får vi sätta oss på knä och böja ner huvudet. Prästen lyfter på sin prästkåpa och lägger den över oss. Sedan börjar han läsa på lapparna och be för de personer som hon har skrivit upp, styrka till en och mod till en annan. Ju mer pengar desto längre böner, förstår jag. Jag fick ingen bön alls och jag funderade istället på vad jag skulle få se om jag lyfte på huvudet därunder kåpan.

Materialet till den här berättelsen är hämtat från mina egna upplevelser av mina resor i Rumänien. Från samtal med rumänskor och rumäner. Jag har tagit hjälp av mina dagboksanteckningar, vänner och alla minnen. Rumänien är ett stort och vackert land. Jag är glad att jag har fått lära känna det så mycket som jag har gjort och jag hoppas att jag får anledning att besöka det igen någon dag.

Many breads with lighted candles

 

Tack till: Familia Soare, Ana, Laura Mihaela, Titel, Nina, Alexandro, Costel som fick mig att känna mig hemma. Gheorghe Stan, jag har kvar min helgonbild som skyddar mitt hem och min familj! Till Christina, Alina, Marian, Alin, Banika, Andrei, Maria, Kilie, Cornel, Ioan och alla andra som så frikostigt delat med sig av tankar och låtit mig delta i sina liv. Tack Dana för att du lärt mig skiva potatis och annat en kvinna bör kunna. Tack till Florica för att jag fick vara med i ditt kök, för blomman som överlevde hela resan hem. Tack till Mamaie, må du vara lycklig med din älskade i himlen, jag glömmer dig aldrig. Te pup!

Å tack till Adi, som tog mig dit.

Lisa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s