När detta utspelar sig har jag nyligen blivit ägare till huset i Frankrike och befinner i min säng i detta hus:

Dagen började med att två brandmän knackade på. Jag låg fortfarande i sängen och såg dem genom fönstret. De såg inte mig, tack för det. De gick omkring och knackade på alla dörrar, det finns många, medan lill-tjejan, som självklart redan var uppe och påklädd, glatt viftade till dem genom en av alla glasdörrar. Jag skyndade mig i kläderna medan jag undrade vad det var de ville. Huset har alldeles nyligen blivit mitt. Och det är ju ingen ände på alla papper och alla kontor som är inblandade. Och nu brandmän också… jag störtar ut när de är på väg att ge upp.

-Bonjour! Ropar jag.

-Hej hej, har du vaknat nu, säger de med ett leende. Jag ser mig själv i deras ögon, rufsig, halvklädd och med yrvakna ögon. Sen pratar de jättefort och eftersom jag är helt inställd på att de vill nåt med mitt hus och eftersom jag dessutom nyss hoppat ur sängen så förstår jag ingenting. Absolut ingenting. Jag säger att jag inte kommer härifrån och att de måste prata lååångsamt. De ler igen, och tar om det. De vill sälja en kalender, en brandmanskalender.

–Jahaa, säger jag, då får det vara, lättad över att inte behöva visa dem runt på nån brandinspektion eller plocka fram några papper jag inte vet var jag har (troligtvis i Sverige).

När de är halvvägs nerför trappen kopplar jag, brandmanskalender! Alltså med halvnakna hunkar?! Jag får anstränga mig för att kväva impulsen att ropa:

– Är ni nakna i den? Och istället gå in och göra frukost.

Lisa