Mina grannar ska åka bort och jag ska vara lite djurvakt. Det är ett sånt där fint förtroende som man kan få, när någon lämnar sina skyddslingar i ens vård. En sån där uppgift som man gärna inte misslyckas med. Det finns lite olika djur på den här gården, jag ska inte ta hand om alla, jag fick de minsta. Det vill säga några små lurviga som ska släppas ut och in, katter. Några ännu mindre lurviga som man inte ser vad som är fram och bak på, som jag inte förstår vitsen med men som gör ljud. Inte så att de säger nåt, de bara krafsar och gnager på saker så att det låter väldigt högt, som att hela buren är en enda stor resonanslåda. De ska i alla fall ha mat och vatten, och kanske en klapp (eller inte). och så hönsen. De ska ha mat och komma ut och in och eventuellt, om jag vill och kan, så kan de få gå ut i trädgården ibland, om jag är hemma. Hur många hönor är det förresten, frågar jag innan de ska åka, så jag vet hur många jag ska räkna in på kvällen. 7 svarar de och jag önskar dem en trevlig resa. Sen undrar jag om de menade sju hönor och en tupp, eller sju alltsomallt? På kvällen räknar jag de när de gått och lagt sej (gått och satt sig, egentligen), 7 stycken med tuppen. Fint. Jag räknar de varje dag. 7. Det skulle vara så jobbigt om det var någon som försvann så fast de inte fått gå ut i trädgården än så räknar jag dom. (Jag lider också av ett ungdomstrauma där jag glömde stänga hönsgården och kom hem till en massaker, räven hade varit på besök då jag varit ute och..tja, ungdomat mig..)

Nästa dag får de gå ut i vida världen och jag känner mig så generös, som en befriare och en glädjespridare. De får komma ut i gröngräset och roa sig. sprätta, leta mask och äta vinbär. Hela jag blir så glad av att se höns ute i det fria. Lite senare ska jag åka iväg och vallar in hönorna och tuppen i hönsgården. De var lite överallt bland buskarna men jag får in alla 7. Framåt natten när jag kommer hem är det mörkt och jag stänger bara luckan till själva hönshuset. Nästa morgon är det en höna ute i hönsgården, men luckan till hönshuset är fortfarande stängd, hönsgårdsdörren likaså och jag undrar hur i hela friden det gått till. Var hon ute och gick i mörkret när jag stängde luckan? Mycket konstigt hön-beteende i så fall. Senare möter jag en annan granne, som har i uppgift att sköta de lite större djuren på gården, de med hovar och svans, och meddelar att hon släppte in en höna på morgonen, som satt på trappen. (!!)

–Du måste glömt henne ute igår.

– Nämen, nej, de var ju sju! Jag går med raska steg mot hönshuset, sliter upp dörren, vad är det här egentligen, driver de med mig?! 1,2,3,4,5,6,7 stycken! Och en tupp…. Men va i …?!?!

Hönan lever i alla fall, och mitt dåliga samvete vill säga mig att hon inte alls varit ensam och rädd för räven utan antagligen hade en alldeles, alldeles underbar natt under stjärnhimlen, en natt hon aldrig glömmer…

Lisa