Det är vår i luften och kärleken spirar… Det gör lite ont i hjärtat att veta att kattan här hemma nu är kastrerad och att jag därmed satt stopp för passionen. Minns tillbaka…

Våran katt är kär, eller hur det nu uttrycks i kattvärlden. Men faktum är att jag inte sett henne sån här förut. Hon har haft kattungar två gånger, båda gångerna har fäderna varit unga och slanka, svansat efter henne blint och larvigt. Och hon har kråmat sig, rullat runt och spelat svårflörtad. Ibland har det gjort mig generad.

I somras kom en ny yngling på besök och kråmade sig i trädgården. Fyra nätter satt han under sovrumsfönstret och ylade gutturala kärleksförklaringar på tonårsvis. Jag bad bruden, föremålet för uppvaktningen, att göra något åt saken. På ett eller annat vis så att jag fick sova! Om hon inte var intresserad kunde hon väl be honom gå, liksom!

Men nu, den här snubben som svassar omkring på lagårdsbacken, det är andra grejer det! Ingen liten tonårsgrabb som fjantar runt. Det här är en man, eller det är ju en katt, men en riktig en, vuxen, bitig, självsäker och riktigt riktigt tuff. Han har spöat de andra katterna på gården, 4 stycken. Med jämna mellanrum gör han det, kommer förbi och muckar gräl, tydligen. Tills vi flyttade hit. Med en okastrerad honkatt. Oops. Och hon är som förbytt. Hon studsar från fönster till fönster och kastar sig ut innan man hunnit få upp dörren mer än en decimeter. Hon är fullständigt galen i honom och när han sjunger utanför svarar hon på insidan, en liten kärleksduett.

Jag blir avundsjuk. Varför kan inte jag också ha en stor stark snygging som står och sjunger kärleksvisor till mig utanför fönstret? Som jag kan kasta mig i famnen på för att sen försvinna upp på höskullen för en het natt. Två veckor senare när kattan är på smällen och ensam igen är jag inte längre avundsjuk. Nej tack. Men ack vilken passion!

Efter nio veckor tittar de ut, pappa upp i dagen-fläckiga och hur goa som helst. När de öppnat ögonen och fått fluffig päls går mamman ut på kvällen för att inte komma tillbaka, på hela natten. Jag anar oråd. Nästa dag är det kattspår i snön runt hela stugan och Mr. Oemotståndlig sitter på trappen. Oh no, bara att räkna ner igen då…

Lisa