2009 var det dags för mig att skriva min masteruppsats i Antropologi. Jag ville skriva om kvinnans upplevelse av graviditet och förlossning. Sökte efter ett land där det var väldigt annorlunda än här i Sverige och hamnade så i Nicaragua. Packade ihop min familj och begav mig av till andra sidan jorden. Väl där intervjuade jag gravida kvinnor och kvinnor med barn under fem år om deras upplevelse.
Resultatet går att läsa här: Biopolitiks on Birth (Skriv titeln, tryck sök).
Förutom att jobba fick jag dessutom uppleva ett nytt land. Uppleva det allt annat än stilla stilla havet, besöka en kaffeplantage, se hur vattenmeloner växer, lära mig laga Gallo Pinto och besöka flera Nicaraguanska hem. Vilket var det bästa. Att resa är för mig att mötas. Att möta andra. Fina byggnader och ruiner är mäktigt och imponerande, men det är människorna som stannar kvar, som berikar mig. Att möta någon annan är också att möta sig själv, sa någon klok. jag upplever det så, jag får syn på mig själv i mötet med andra, vilket gör att jag utvecklas som människa.
Min dåvarande 4-åring fick också perspektiv på livet. Vi besökte en familj på landet och barnen lekte ihop.
Min dotter frågade med en sliten tygdocka i handen: Var har de sitt rum?
Jag: – De har inget rum, alla sover här tillsammans i det här rummet som är det enda som finns. Det finns inga fler rum, de lagar mat ute.
Dotter: Men vart har de sina leksaker då?
Jag: Du håller i deras enda leksak.
Dottern fick helt plötsligt perspektiv på sitt egna rum därhemma, överfyllt med leksaker. Återkom till det här samtalet många år efter mötet.
Lisa
Dream Dare Do 
En reaktion till “Nicaragua”