De förklädda flickorna i Kabul stod i min bokhylla länge innan jag öppnade den. Jag tänkte att det skulle vara för tungt, att jag inte orkade ta in, att jag ville läsa påhittade feelgood-historier och drömma mig bort till andra världar. Inte den här. Inte realism. inte på riktigt. Men så en dag öppnade jag den. Och kunde inte sluta. 

Jag har vetat så lite om ett land. Ett land som jag träffat så manga ifrån. De vet så lite om sitt land. De är unga, de flesta är oskolade och många har växt upp i andra länder och bara hört talas om sitt eget. Eller, sitt eget. Vems land är Afghanistan egentligen? Det afghanska folken, för de är många, är spridda över världen. I omgångar har de spridits, Under hundratals år. Då deras land varit mötesplats för religioner från olika håll, för krigsherrar från olika håll, för biståndsorganisationer från olika håll. Länder, makter, religoner och människor med olika agendor. De som kan, flyr. De som inte kan, blir kvar, och håller i det enda de har, sina traditioner. Traditioner sen för-islamisk tid. Där vi firar midsommar och valborg med rötter i asa-tron har de sin nowroz (nyår), sina inofficiella könsindelningar och giftasregler.

Boken handlar om flickor som växer upp som pojkar, av olika anledningar. Söner är bra för familjen på flera sätt. Ingen pratar om dessa barn, alla vet om dem. När jag nämner fenomenet ‘bacha posh’ för mina afghanska vänner visar det sig att de också känner någon som känner någon. Författaren Jenny Nordberg gör ett fantastiskt jobb och jag lär mig så mycket.

Jag är antropolog, det är inte så många som vet vad det är i Sverige, men det handlar om att förstå människor i grupp. Hur de lever och varför. Ett av antropologens arbetssätt är deltagande observation. Det innebär att du som forskare deltar i aktiviteter, lever med de människor du studerar, ett längre tag. Månader, år. För att få en holistisk bild utav just det samhället, just den gruppen. Det skulle behövas i många biståndsprojekt, innan det dras igång något som ‘vi’ tycker att ‘de’ behöver.

Minns en lektion särskilt väl, då föreläsaren berättade om en grupp missionärer som kom till en ö där alla barn under fem var undernärda. De fick inte äta och dricka vissa saker, och befolkningen på ön kunde inte förklarar varifrån regeln kom. Missionärerna började mata alla barn, som en stor räddningsaktion. På ön fanns också myggor, som spred ett farligt virus. De här myggorna angrep inte de små barnen, då de genom sin undernäring antagligen inte hade bra blod för myggorna att suga. Men när barnen blev ‘räddade’ av missionärerna blev de attraktiva för myggorna som angrep dem och smittade dem. Barnen dog.

Jag minns det så väl för att jag ofta blir upprörd över hur ‘vi’ tror oss veta vad som är bäst för någon annan. ‘Vi’ som toppar självmordsstatistiken och har flest ensamhushåll i världen. ‘Vi’ som har funnit lyckan? Det här var ett bra bevis hur fel det kan gå.

Afghanistan har tagit emot enorma summor bistånd under många års tid. Många miljarder dollar. En del av de pengarna har varit öronmärkta för kvinnor och kvinnors rättigheter, det ligger i tiden. Och låter fint. För-arbetet för hur dessa pengar bäst ska användas saknade dock ibland förståelse för hur Afghanistan fungerar. Så mycket har varit förgäves. Hjälpen kommer utifrån, ytterligare någon som kommer och talar om för det Afghanska folket hur de ska leva. Istället för att stöda det som redan finns. Det går att påverka, inifrån. Om man har förståelsen. Jenny Nordberg ger oss den.

Jag tycker att Jenny Nordbergs bok är ett ypperligt prov på antropologi, trots att hon inte är det utan en fenomenal journalist. Rekommenderar den starkt till alla som vill veta mer om världen. Vår värld.

Lisa