Minne från några år tillbaka. Vi bor i vagnen som är 17 kvadratmeter stor och har två 80-sängar att dela på.

Lillasyster är rädd för häxor. Hon tror att en elak häxa ska komma och röva bort någon av oss. Sedan kommer häxan grilla den och äta upp den. Låter onekligen läskigt.

Vi ligger i mörkret alla tre, jag i nederslafen och tjejerna skavfötters däruppe. Som vanligt. Inte för att jag går och lägger mig samtidigt som barnen varje kväll, men det är inte helt ovanligt heller då mitt sömnbehov är stooort, så nu ligger jag här nere och pratar lugnande. Vill gärna ha min 80-säng för mig själv inatt. Kommer på att då barnen sover med kompisar sover de alltid åt samma håll, inte skavfötters som systrarna nu gör, så jag frågar dem om de kanske vill sova så istället.

Lillasyster piper – ja det vill jag, medan storasyster säger ett bestämt NEJ!

Jag frågar om det är så att Lillasyster skulle känna sig tryggare om hon fick ligga bredvid storasyster och bli kramad av henne. Ja, piper hon igen medan storasyster tycker att det var en förskräckligt äcklig idé. Skulle hon, frivilligt, ligga och KRAMA sin lillasyster, hur hade jag överhuvudtaget kunna komma på en sån galen idé?! Någonstans anar jag ändå en stolthet. Att hennes syster känner sig trygg med henne, att hon är större, säkrare och inte alls rädd för häxor som inte finns på riktigt. Och att det hon just fick av sin syster var en sorts kärleksförklaring, även om hon inte var redo att ta emot den än.

Jag respekterar storasysters önskan att inte krama sin syster och försöker få lillasyster trygg med att hon ligger ju ändå i samma säng, och jag ligger precis under, och hon känner ju benen från storasyster. -Nä, det gör jag inte! piper hon alldeles övergivet. Jag hör en rörelse från överslafen, storasysters sida och hör sen storasyster säga: -sådär, nu gör du det… Och mitt mammahjärta svämmar över av kärlek.

Lisa