I fem års tid bodde jag, barnen och katten i min älskade cirkusvagn. Den kom in i mitt liv som en räddande ängel och jag blev kär vid första ögonkastet.

Då jag jobbat många år som cirkusartist och bott i husvagn var det ett alternativ som dök upp i mitt huvud när det var dags att sälja radhuset och bli ensamstående mamma. Jag visste vad jag ville: Bo på landet, bo billigt, ha det mysigt, vara snäll mot miljön. Att få tag i ett hus på landet kring Uppsala som inte kostar skjortan och som inte behöver renoveras eller underhållas med stora mått är i princip omöjligt. Jag behövde något litet, som jag själv kunde klara av att sköta om, något som kunde finnas på landet och som jag hade råd med. När idén kom till mig i form av en vagn tog det inte många timmar innan vagnen kom till mig. Det gjorde den faktiskt. Jag var hos min mamma och satt och googlade husvagnar, fula, dyra och plastiga.

Dagen efter ringer hon. Hennes grannar hade just frågat om hon visste någon som var intresserad av att köpa en gammal cirkusvagn i trä. En kille hade en stående på deras gård och ville sälja den. 

Ibland, när man vill något tillräckligt mycket – då kommer det till en. Vagnen blev min. Min tillflyktsort, mitt jag, min kokong, min trygghet. Ibland behöver det vara litet, ombonat, tryggt. När livet är oroligt är det skönt att vara nära. Att alltid höra varandras andetag.

Jag kommer aldrig att sälja den tror jag, den betyder för mycket för mig och barnen. Min yngsta har levt största delen av sitt liv i den. Hon ville inte flytta ut, var inte klar med kokongandet. Men kanske kanske att någon skulle kunna få bo i den en stund. Någon som behöver en kokong, ett krypin för ett tag.

Lärde mig snart att det finns en hel rörelse kring det här med att bo i vagn, eller i små hus. Det heter Tiny House Movement och de, liksom jag, vill göra så litet avtryck på miljön som möjligt och inte lägga alla sina pengar på boende utan på andra saker. Det finns många exempel på fina tiny houses, men en sida som jag inte kan titta mig mätt på när det gäller vagnar så är det De tyska Schaefervagnarna. Så vackra! Vill ha!

Jag kunde under dessa fem år klara mig trots att jag inte alltid jobbade heltid. Jag kunde hämta barnen tidigt och vara ledig med dem, jag kunde åka på resor med Clowner utan gränser och tacka ja till roliga jobb här och där. Jag var inte superberoende av en fast inkomst och det gav en enorm frihet. Tiden med barnen – som aldrig kommer tillbaka, är det absolut bästa.

Lisa