Detta utspelade sig under tiden som småbarns-förälder, ack så ljuva minnen:

Nu ska vi åka till landet! Å va roligt! Va skönt! Å va mycket saker det ska med. Får inte glömma cyklarna heller. Jag kämpar för att få fast dem på cykelstället, de vill aldrig riktigt som jag vill men efter några klämskador och brutna naglar sitter de där. Är alla kissade och fikade så vi klarar färden på en dryg timme? Japp, in med de två barnen, pappan med katten i knät, syster som ville åka med så hon slapp åka tåg och så jag på förarplatsen. Syster sitter fastkilad mellan bilbarnstolarna fyllda av stojande barn och ser lite obekväm ut. Jag ser att hon tänker att hon tjänar 70 spänn på det här, bra, positiv. När vi kört runt stan och det förflutit 20 min frågar pappan om jag tagit med nyckeln till lantstället?

-Det har du väl?

-Öhh, nej, jag monterade cyklarna, om du kommer ihåg?!

Nyckeln är inte med så jag vänder för att hämta den. Kör en annan väg genom stan, kör lite snabbt, är lite irriterad. Syster säger fula ord på engelska i baksätet. När jag kör över en vägbula låter det ‘KLONK’ från cykelstället som uppenbarligen slog i lite.

Pappan: -Kör försiktigt!

– Absolut, absolut ska jag det! Svarar jag och svänger vänster in på en tvåfilig vältrafikerad väg. Då ramlar hela cykelstället av bilen och cyklar sprids ut på ett ganska stort område på väg och väggren.

Syster sjunker sakta ner i baksätet, pappan tittar förebrående på mig och barnen undrar vad det var som lät? Jag stannar vid vägkanten med varningsblinkers på och hoppar ut i trafiken för att släpa bort cyklarna från vägen. Den ena är alldeles sne, men jag är positiv och tänker att jag ordnar det här, det går fint. Jag stegar iväg till närmsta mack och ber att få köpa ett nytt cykelställ, stegar tillbaka, monterar på stället och cyklarna, får några fler klämskador och brutna naglar, bara en kvar att bryta nu. Sådärja, då åker vi hem och hämtar nyckeln nu då! Väl hemma behöver barnen kissa och fika igen, eftersom det var en dryg timme sen vi åkte första gången, sen in i bilen igen, syster ser uppgiven ut (jag skulle ju varit framme för länge sen om jag åkt tåg!). Ultrapositiv hoppar jag sist in i bilen och frågar om alla är med, mätta och kissade. Syster frågar sarkastiskt om jag har tagit nycklen. Öh, nej, faktiskt inte. Så jag går in och hämtar den. Åker sen till landet och låser upp ytterdörren till barnen som suttit stilla alldeles för länge. När jag packar av cyklarna noterar jag att de är låsta. Å cykelnyckeln? Jo då, den är kvar i stan.

Lisa