Slumpen gjorde så att jag läste ut en bok om andra världskriget just som minnesdagen av förintelsen ägde rum 27 januari. Boken heter Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr och fångade min uppmärksamhet i en bokhandel på Götgatan några dagar tidigare.

Den består av korta kapitel där författaren skickligt håller igång flera berättelser samtidigt som hela tiden vävs närmre varandra. Det är ett mästerverk. Det är så som man drömmer om att kunna skriva. Sånt som man övar på i ämnet skrivteknik på skrivarkurser. Det är fantastiskt. Jag längtade hem från jobbet för att få fortsätta läsa. Jag tänkte bara läsa ett kapitel till innan jag släckte lampan, de var ju så korta, bara ett till, bara ett till.

De sista kapitlen läste jag jättesakta, jag ville inte att det skulle ta slut. Det gjorde det och nu känner jag mig övergiven. Sa jag att den var jättebra?

Lisa