Det var en gång ett radhus. Ett jättetråkigt radhus. Ett radhus som var fyrkantigt och likadant som alla andra runtomkring. Där bodde jag i flera långa år. Kunde inte tänka längre än min utsikt var, till väggen på nästa radhuslänga tio meter bort. Totalt inspirationslöst. Jag som inte är fyrkantig, inte så färglös, inte så likadan som alla runtomkring hade väldigt svårt med att känna mig hemma där. Känna att det var mitt.

Köket var vitt. Med vita-ish väggar och vita-ish tråkiga skåp. Helt ordinary. Inge kul nånstans. I ett anfall av inte-stå-ut ville jag måla om alla skåpluckor i olika färger. Så att det skulle bli lite mer ‘jag’. Skåpluckor är dyrt. Och nån gång skulle radhuset säljas och spekulanterna kanske inte skulle tycka att det var en lika genial ide som jag. Mäklaren skulle säga:-köp nya.

Alltså: Plan B. Jag tog bort fyra skåpluckor, målade insidan på skåpet och hade det öppet. Inte bara blev det mer färg i det -ishiga köket, det blev också mycket mer levande då varje-dagsporslinet fick synas. Och när det långt senare blev dags för visning satte jag bara på de vita luckorna igen :). Det blev lite lättare att stå ut. Att vara jag.

Lisa