Österlen – Vitemölla

Det var paradiset. Oändligt med tid. Stranden som en enda stor underbar lekplats. Tidiga morgondopp med mormor för att sedan komma hem till morfars lyxfrukost. Dagen efter stormen när stranden var som en stor skattkista av fynd som bar med sig historier om skeppsbrott och fjärran kontinenter. Fika-korgar och luffarschack med snäckor. Heden och kullarna som doftar av sommar och ljung. Vassa strån i de bara fötterna, det iskalla havet och morgonpigga fiskare som med bred dialekt säger -Göumårronn. De smala gränderna med gräs i mitten, promenaden till kiosken och balanskonster på stenmurarna. Vitemölla finns kvar, mormor och morfars hus blickar fortfarande ut över Östersjön men jag tittar nu in och inte ut.  En sommar kör jag en jättelång omväg för att ‘köra förbi’ Vitemölla. Jag vill visa mina barn mitt paradis. Jag står barfota utanför huset och känner sanden på asfalten som så många gånger förr. Går ut på piren och känner igen de flesta båtarna. Promenerar till badstranden där sanden gnisslar när man går, tittar om lianerna över ån finns kvar. Berättar minnen för barnen. Det mesta är sig likt. Fortfarande ett paradis.

Heden och kullarna.

Mina barn på väg mot Vitemölla, mormor och morfars hus är det ljusblå längst till vänster.

1985. Morfar stegar först. Mamma, mormor, jag och brorsan. Pappa tar kortet.

Lisa