Vandringen längs rälsen

img_8827För två år sedan väcktes en tanke. Vi bor vid järnvägsspåren. Min mamma bor också vid järnvägsspåren, fast några mil bort i en annan stad. Tänk om man kunde följa spåren och gå dit? Efter att ha undersökt saken liten närmare verkade det faktiskt inte alls omöjligt och expeditionen började planeras. Vi som skulle utföra denna strapats var jag och mina barn, då 7 och 10 år gamla. Det första som planerades var när ungefär vi skulle gå, och eftersom det var mitt i vintern satte vi ett datum i maj. Det kan vara kallt i maj, men det kan också vara väldigt fint. Vi planerade att gå lördag morgon och komma fram söndag kväll. Vi skulle gå i 45 minuter för att sedan pausa i 15. (Tips från brorsan kustjägaren) Längre pauser för lunch och middag. Vi skulle ha med oss massa mat, allas älsklingsrätter, sån där lyxfika som risifrutti som vi aldrig äter annars osv. Vi hade planerings-möten med jämna mellanrum där vi fastställde kläder, fika, vem som skulle bära vad, färdväg, övernattning osv. Det var hur spännande som helst och vi var alla lika exalterade. Dessa månader fram till själva expeditionen fylldes av pirr och planering. Efter en ordentlig handling, matlagnings-session och noggrann packning var vi då redo.

img_8823Lördagsmorgonen bjöd på snålblåst och hagel. Ja! Det kunde bara bli bättre. och det blev det. Det var bara i någon timme som det var obehagligt att gå, sen sken solen och vi plockade av oss lager efter lager. Jag bara all mat i en ryggsäck som mina föräldrar köpt på 80-talet. Det var tungt och den gick sönder efter första pausen. Jo, på riktigt. Efter det blev det lite snett och jag fick knyta lite remmar hit och dit för att få någorlunda jämvikt, men det var bara att trampa på. Efter de första 45 minuterna tyckte vi att vi fortfarande såg vårar ‘hemma’ och det kändes som att vi inte kommit någon vart. Vad lång tid det tar att gå! Men så fort vi kom in på för oss nya vägar och stigar var det ett stort äventyr. Vi gick på befintliga stigar, skogsbilvägar och grusvägar ibland och ibland banade vi oss väg genom skog och mark. Vi klättrade uppför små bergsknallar, navigerade oss genom tät skog, vandrade i stilhet omgivna av höga mossbeklädda furor, över fält, i dikesrenar, skogsdungar och hela tiden höll vi koll på tågrälsen. Vi gick under dem, över dem, längs med  dem, vi visste alltid var de var. Räls går inte rakt. De slingrar sig fram, och det gjorde vi också. Vissa 45-min pass kom vi jättelångt och andra kom vi bara halvvägs över ett hygge som var rena rama hinderbanan innan det var dags för nästa paus. Till vår hjälp hade vi jägarsnus (tips från överlevnads-coachen Sofia) som bestod av en påse med russin, nötter och choklad. Varje deltagare hade en i fickan och tog en näve då energin tröt. Under tiden vi gick pratade vi och förundrades över saker vi såg, vi sjöng små sånger, och ibland gick vi bara tysta. Barnen knatade på och minstingen ojade sig lite ibland att hon var trött eller hade ont någonstans. Men efter varje paus var det hon som först stod startklar och basunerade ut att hon kan minsann gå hur långt som helst!

img_8838
Paus!

Efter 10 timmars vandring slog vi läger under en gran. Vi hade inget tält med utan bara liggunderlag och sovsäckar. Barnen hade sina vanliga skolryggsäckar och gympadojor, vi införskaffade ingenting extra för den här expeditionen utan tog det vi hade.

SAMSUNG
Storasystern är uppe och fotar innan jag hunnit ur sovsäcken

Vi gjorde upp en lite eld, grillade korv och njöt av stillheten. Jag plockade upp en överraskning från väskan som bestod av lördagsgodis, och medan solen gick ner mös vi sittandes i våra sovsäckar runt elden. Vi somnade som stockar och vaknade klockan 10 nästa dag när solen redan stod högt på himlen. Jag vaknade en gång under natten då jag hörde ett rådjur som skällde alldeles i närheten. Jag hörde hur det knakade i den nattsvarta skogen och sen somnade jag om.

Jag och 10-åringen gjorde yoga på en sten i solen och sen dukade vi upp lyxfrukost innan lillasystern, som annars är den mest morgonpigga, yrvaket tittade upp från sin sovsäck. Det var helt fantastiskt att sitta där på stenen i solen, nöjda med strapatsen från dagen innan och njuta av frukosten och varandras sällskap.

SAMSUNGimg_8853

Sen gick vi igen, och jag började inse att det inte fanns en sportslig att vi skulle hinna fram innan kvällen. Vårt tempo var inte så högt som jag hade beräknat och vägarna var slingrigare och svårare än jag trott, så något var vi tvungna att göra. Efter några timmars vandring gick vi mot stora vägen och tog bussen en bit. Sen hoppade vi av och gick de sista timmarna till fots. De var långa de timmarna. Längre också för att vi såg vart vi skulle men det kändes inte som att vi kom närmare fast vi gick och gick. Det var en strålande försommardag och kläderna rykte ett efter ett. Ryggsäckarna var nästan tomma på mat och vägde mindre och den enda med träningsvärk var jag. Vi hade på dessa två dagar gått tre mil. Jag har aldrig gått så långt förut i ett sträck. Inte mina barn heller. Och det var med sån stolthet som de marscherade in i mormors trädgård på söndagseftermiddagen!

Jaha, sa minstingen, vad ska vi göra nu då? Vilken är nästa expedition?

img_8877
Framme!

Lisa

Annonser

En reaktion till “Vandringen längs rälsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s