Jag älskar tak. När jag var ett år gammal klättrade jag uppför spaljen till garagetaket och sprang till mina föräldrars fasa runt där uppe. När jag var sju år satt jag på nocken till vårat uthus med en tegelsten i handen. Tegelstenen var knuten i ett snöre som satt fast runt min lösa tand. Jag skulle göra som Emil i Lönneberga, snöret gick av och tanden satt kvar, tyvärr. När jag var nio år åkte jag på snöflak från nocken på vårt tvåvåningshus ner på balkongen. När jag gick i gymnasiet klättrade jag upp på alla tak som gick i Gävle. Satt närmare stjärnorna och flamsade. När jag gick skrivarlinjen i Tomelilla satt jag på skolhustaket och pratade om djupa saker med min numera drunknade vän Niklas. Nu är du inte bara närmare stjärnorna min vän, nu är du en av dom <3.

I alla hus jag bott har jag undersökt möjligheterna att komma upp. Det är en sån frihet. Jag är närmast himlen. Jag vet att jag inte kan flyga men jag skulle vilja kunna. Jag älskar tak.

Det gäller att inte ha sönder några tegelpannor…

Är det någon som har nåt bra tak den vill visa mig så kommer jag på momangen. Jag kan ta med fika.

Lisa