Att föda sitt barn-och sig själv

Min fina vän Märta har nyligen startat en blogg om födande. Hon är nämligen barnmorska. Hennes blogg som heter födamedstöd.se rekommenderar jag varmt. Många kloka tankar, länkar och erfarenheter delar hon med sig utav. Den inspirerar mig.

Jag födde mitt andra barn hemma. Det väckte många känslor hos människor runt omkring mig då som nu. Jag hade velat föda mitt första barn också hemma, men just då hade jag inget passande hem att föda i, plus att vår dåvarande hembarnmorska, underbara Agneta Bergenheim, just skulle flytta och jag hade ingen lust att byta famn. Till min hjälp denna andra gång hade jag en fantastisk kvinna och min idol: Kirsten Nisted. Tack. Att föda handlar inte enbart om att föda ett barn. Du föds samtidigt som mamma. Det är jävligt jobbigt. Som all utveckling gör det ont. Men det är så värt. Att föda är det coolaste jag någonsin gjort. Här är min berättelse:

Jag vaknade nån gång mellan två och tre av att värkarna hade blivit starkare och jag kunde inte längre stanna kvar i sängen. Jag väckte min man och sa det, värkarna är starkare nu. Så vaknade vår dotter och jag var tvungen att bege mig ut i köket så att han kunde natta om henne. Värkarna blev överjävliga och jag fick panik varje gång. Jag vill inte vara ensam! Jag vill inte vara ensam! Jag kämpade i ett hörn fyllt av köksskåp med onda knoppar på och bad att dottern skulle somna om så jag slapp vara ensam.

Hon somnade inte om. Jag var ensam. Jag tog tag i mig själv, ryckte upp mig, som det brukar heta och började försöka klara av värkarna när de kom, inte streta emot, bara dyka igenom dem. (‘Bara’ är lite ironiskt här, alla som varit där vet att det inte är ‘bara’). Det funkade någorlunda, men ungefär var tredje värk fick jag panik ändå. Jag pallar inte! Jag vill inte vara ENSAM!!!!!

Till slut hade dottern somnat och min man kom. Eftersom min barnmorska hade sagt att nog vore bra om jag badade och vi inte hade något badkar hade jag inhandlat en pool. En barnpool i form av en val, det var den enda som fanns kvar…

Eftersom min man hade varit upptagen med sin dator kvällen innan då jag haft förvärkar hade han inte blåst upp poolen, utan började göra det nu, med munnen. Det tog ett bra tag, och under tiden var jag fortfarande ensam i köket, och försökte att inte göra så mycket ljud så dottern skulle vakna igen. Jag hade tänkt att det vore mysigt med levande ljus och lugn musik under den här tiden, men min man var upptagen med att blåsa pool och sen fylla pool, och jag själv var koncentrerad på värkarna som blev alltmer intensiva, så det blev inget av med det. Det var på det hela taget inte särskilt lugnt, min man var stressad och for omkring med kastruller med varmvatten (liten varmvattenberedare), slangar och handukar. Men han gjorde nåt, för mig, för första gången på väldigt länge.

Jag fick hoppa i valpoolen och det var väldigt skönt, men det gick inte att luta sig mot kanten så jag hade svårt att slappna av mellan värkarna, försökte få min man att sitta så jag kunde luta mig mot honom men det fungerade inte bra. Han fortsatte att studsa upp och ner ur poolen, hämta saker som jag trodde att jag ville ha eller han trodde att jag ville ha, fyllde på vatten och kokade nytt. Jag fick mellan två värkar förklara att det måste vara alldeles stilla när värken kommer, då kan jag gå in i den, möta den. Minsta lilla ljud eller rörelse gör att det bryts och den slår ner mig, skapar panik. Jag kände att han kämpade för att inte skvalpa eller knappt andas när jag viftade med handen att den kom. Däremellan ville han gärna göra saker, nåt bara, och jag bad honom att bara vara, vara med mig, stilla.

Sen började jag spy så han var tvungen att ‘göra nåt’ ändå. Jag dök in i värkarna och såg framför mig en jättelik järnport som sakta sakta öppnade sig för varje värk.

-Snart så, är den öppen, snart så, kan vi mötas du och jag min älskade lilla skatt. Jag längtar. Jag är rädd också, för vad som ska hända, vad det är du kommer ut till. Det kanske du också är. Men jag är här, jag älskar dig och kommer alltid att vara hos dig.

Framåt morgonkvisten börjar jag misströsta, jag har inte sovit, inte ätit, jag spyr och har ont. Självömkan kallas det. Det flyter runt nåt brunt och slemmigt i poolen och min man säger uppmuntrande att det är slemproppen, det är bra. I samma stund ringer det på dörren, klockan sju på morgonen! Jag ligger alltså naken och högljutt stånkande i en valpool som är placerad i hallen eftersom den inte fick plats i badrummet. Det är rörmokaren! Min man, endast iklädd badbyxor, klämmer sig ut genom dörrspringan och förklarar att det inte går bra idag, de måste komma tillbaka en annan dag. Jag gör mitt bästa för att inte stånka för mycket men måste jämra mig när värken hugger mig med all sin kraft. Herregud, vad ska de tro därute? Lyckas ändå se det komiska i situationen, vilket lättar upp lite.

Sen kommer barnmorskan och min mamma, som båda åkt långväga för att assistera, med dottern och den nya lilla som är på väg. Barnmorskan smyger in genom dörren och jag hinner säga att hon inte får undersöka mig, för då skulle jag bara bli deppig-are. Sen kommer en värk och hon står stilla och lyssnar.

-Du är helt öppen, säger hon sen. Jag hör det.

En lättnad sprider sig i min kropp men mest i mitt sinne. Hon är här, jag behöver inte vara ensam, oavsett vad som händer runtomkring. Och järnporten är öppen. Redo att släppa ut.

Men jag var inte redo att släppa ut. Så länge bebisen är i min mage är den ju faktiskt bara min, det är bara jag som känner den, bär den, vet hur den känns. Så fort den kommer ut är den precis lika mycket min mans. Relationen mellan mig och honom var definitivt inte bra. Jag hade investerat min kropp, själ och hjärta i denna nya lilla individ som jag burit i nio månader. Det kändes inte rättvist, men jag förstod det inte då, såg det inte så då.

Jag kliver upp ur badet och in i gästrummet där värkarna ökar och byter stadie.

Mitt under helt okontrollerbara överjävliga krystvärkar kommer min dotter och mamma in, dottern är lite orolig eftersom jag skriker, inte undra på. Jag pratar med henne, känns skönt att ha henne där, se henne. Jag försöker behärska mig när det kommer en värk, för att inte skrämma henne. Klarar det nästan. Då jag står på alla fyra klappar hon mig på rumpan och säger:

-Kämpa mamma, kämpa!

Sen säger hon:

-Det är nog bäst jag går nu.

Lugnad av att ha sett att jag är ok går hon ut i köket med mormor och börjar rita en teckning till sitt syskon. Lilla Stora tjejen.

Efter flera timmar av krystvärkar som inte ledde nånvart blev jag förbannad:

– Men gör nåt då för i helvete, jag dööör ju här!

–Jag önskar att jag kunde, sa barnmorskan, men den enda som kan är du. Det är du som måste bestämma dig.

–Vadå, fräser jag ironiskt, menar du att jag kan klämma ut den här ungen när jag vill?

– Ja, svarar hon med en liten suck, det har du kunnat länge nu…

En värk kommer och krossar mig, jag skriker högt, vill inte mer, orkar inte mer. Tänker efter. Just nu är det bara jag som lider, jag straffar bara mig själv genom att dra ut på det, hon säger att jag kan få ett slut på det här, vill jag få ett slut på de…

–Aaaaahh! En till mördande värk som sliter ut mina inälvor och spränger mitt underliv. JA JA JA, jag vill inget hellre. Plötsligt vet jag precis hur jag vill stå, hur min man ska hålla och vad jag ska göra. 9 minuter senare har jag henne i min famn. En halkig, kletig, lila liten figur, som har bott i min mage så länge. Äntligen får jag träffa henne. Hon rosslar lite, så jag håller henne uppåner en liten stund, sveper in henne i handdukar och kan inte sluta titta eller pussa på henne, underbara underbara lilla vän! Välkommen! Min man gråter, han hämtar vår dotter och min mamma, som gråter. Mamma alltså, inte dottern. Hon vill inte klappa sin syster, hon är ju så kletig! Men hon springer direkt och hämtar lite bebisleksaker som vi plockat iordning. Å de kläderna vi bestämt, hon och jag. Fina Fina storasyster.