På bussen ser jag en mamma manövrera två barn, barnvagn, väskor och en barncykel mellan  1000 mobilblippande skolungdomar. Jag tycker plötsligt att det är väldigt skönt att mina barn nu blivit lite större och börjar svettas när jag tänker tillbaka…

Jag ska ut på en lång tågresa för första gången som tvåbarnsmamma. Är lite nervös men känner mig modig och laddad. Storasyster (S) är förväntansfull. Bebis (B) är ovetande om allt utom mjölk. Mellan tåg 1 och 2, av totalt 3, är det 40 min väntan så jag har planerat in matpaus. Kommer bli perfekt. Med mig har jag vagn, bilstol, 2 ryggsäckar och en kasse. Och två barn alltså.

Vid första tågbytet stegar jag således iväg till närmsta gatukök, krånglar in vagnen och av mig väskorna. B har vaknat och det kommer att bli bra att amma medan vi väntar på maten. Ska bara beställa. S har sett att det finns Pommes Frites och jag lovar henne det. När jag kommer fram till disken ser jag att man inte kan betala med kort. Typiskt. Jag har bara några kronor. Okej, vart är närmaste automat? På andra sidan viadukten. På med väskor, ut med vagnen och bilstolen. B skriker nu. S undrar om hon inte ska få sina Pommes Frites. Jodå, ska bara hämta pengar först.

-Jag vill ha Pomfritt! Jag är hungrig!

Det ekar ganska bra i en viadukt. Ser ingen automat. Går gata upp och gata ner. B skriker högre och högre, röd i ansiktet, jättehungrig. S skriker också högre och högre. -Pomfritt! Pomfritt! Tiden går, snart hinner vi inte gå tillbaka till gatuköket. S ligger på gatan och gallskriker. B börjar bli blå i vagnen. Två gubbar står och ler lite försiktigt.

-Kan ni kanske tala om vart automaten är!!

De pekar mot stationen.

-Men jag har ju gått där 4 ggr?

-Du måste gå in i huset.

– ………….

S blir återigen lovad Pommes Frites och jag kör i rasande fart och med en hysteriskt guppande vagn mot automaten. Som snällt berättar att jag inte har några pengar på kontot…

Det här händer bara inte. Jag kan inte ge mat till mitt barn. S frågar om jag hämtat pengar nu.

-Nä, jag hade inga, mumlar jag medan jag tänker febrilt.

S: -Jag får ingen mat! Vi har inga pengar! Jag vill ha Pomfritt!

Människorna runtomkring sneglar på mig och mina två hysteriska barn. Vill ha en skylt där det står PRAKTIKANT på. Ringer till banken för att tömma mitt sparkonto. -Tryck din personliga kod. Min personliga kod! B skriker i mitt öra, har lyft upp henne nu, S skriker att hon inte får nån mat. Min personliga kod!! Hur ska jag komma ihåg 4 siffror när brösten sprutar och hjärnan kokar? Klockan tickar, tåget går snart, hungriga magar. Min personliga kod!!! Där satt den! Springer till gatuköket.

– En Pommes Frites tack!

– Det blir 12 kr.

12 kr! Det har jag ju haft hela tiden!

Lisa