Ni vet såna här äventyrare, såna som bestiger berg, ensamseglar över havet eller springer maraton genom öknen. De är balla. Jag tycker de är häftiga människor, lite som hjältar. Som gör det som vi vanliga tänker är omöjligt.

I våras gick jag och mina barn nästan 3 mil på två dagar. Det tyckte jag var himla starkt gjort. Vi hade mat med oss, och sovsäckar, och godis. Det var ett frivilligt äventyr. Mina barn var då 7 och 10. Vi var friska starka och glada. Vi hade sovit gott innan vi gick. Det var fint väder och vi gick till en kiosk och tog en glass en gång. Vi kände oss lite som äventyrare, lite som hjältar.

Nu ska jag berätta om verkliga hjältar. De som inte väljer sitt äventyr.  Som inte tränar i flera år, har pt:s, sponsorer, filmteam, massör, privat kock och 12 bärare.

De som flyr för sina liv.

Har ni tittat på en karta vart Afghanistan ligger? Har ni sett hur långt det är därifrån till Aten där jag nu är? Låt oss nu tänka oss en ensam mamma med fyra barn under 6 år. Hennes man tillika barnens pappa är en av krigets offer. Hon ger sig av. Hur många av er har rest ensam med fyra barn? Redan där, är hon en hjälte. När hon har tagit sig hela vägen till Turkiet, gåendes, liftandes, med buss, tåg, lastbilsflak, åsna, whatever, så kommer hon till Medelhavet. Havet måste de korsa i skydd av mörkret eftersom de inte får lämna Turkiet lagligt. Om allt går väl ankommer de troligtvis till Lesbos. Där måste de gå över 5 mil till staden för att ‘registreras’. Gå. De har inte rätt att åka taxi eller buss och flera taxichaufförer sitter nu i fängelse för att ha kört flyktingar, även om de har betalat för sig. Innan de har pappret så är de ‘olagliga’. På pappret står två meningar på tre språk. Att de har rätt att vistas i Grekland i en månad, två om du är från Syrien.

Mamman är alltså från Afghanistan. När alla skulle ta sig iland från båten i mörkret så ramlade hennes 2-åriga dotter och blev nedtrampad. Hennes skalle sprack. Men hon lever. Det är alltså fem mil till staden. Att gå. Med dina fyra barn. Alla under sex. Ett spädbarn, en som är allvarligt skadad. Du går, du bär, du ber, du gråter. Du får såsmåningom dina papper och får gå på båten till Aten. I Aten förs du till Galatsi, en olympisk arena som byggdes 2004 men som nu inte längre används. Du och 999 andra flyktingar förs dit. Du och ditt blödande och nu apatiska barn förs till sjukhus. Dina andra tre barn tas omhand av volontärer. Hoppas du, du är inte där, du sitter bredvid din flicka med sprucken skalle på en sjukhussäng och hoppas att hon ska kunna le igen. Att hon ska leva.

Jag och mina clown-kollegor möter storebror Erchid på Galatsi. Han är tre år, har torkat snor i hela ansiktet och täckjacka på sig fast det är soligt och varmt. Han ler med hela ansiktet när han ser oss, vill gärna säga hej, ta i hand och pröva Jennys hatt. Kanske kommer hans mamma hem från sjukhuset med hans syster, kanske kommer hon utan. 5 av de 30 dagarna de har på sig i Grekland har gått. När mamman kommer ska de vidare. De är inte framme än. De har forfarande lång väg kvar, till en avlägsen släkting i en liten stad i norra Tyskland. Många mil att gå, många gränser att passera, många ‘registreringar’ för legalisering. Legalisering av sin existens.

Hur många är de när de slutligen når sitt mål, om de gör det?

Göran Kropp och Renata Chlumska må vara häftiga människor. Men den här mamman, den här kvinnan med sina, förhoppningsvis, fyra barn är min hjälte. Idag och alla andra dagar.

❤️, Lisa