November 2015:

Ja, jag är rädd.

För andra gången på ett år åker jag för att möta barn som är på flykt. Barn som skilts från eller förlorat sina föräldrar. Jag vet att jag kommer att få höra saker som kommer att slita hjärtat ur kroppen på mig, saker jag inte vill höra, saker som kommer få mig vilja kräkas och saker som absolut inte borde få vara sanna.

Jag har just pussat mina sovande barn hej då. Mina barn vars kinder det trillat tårar på då de inte ville att jag ska åka. För att det är svårt att skiljas. Mina fina starka barn som lånar ut sin mamma för en stund. Mina älskade ungar som kommer att räkna dagar tills jag är hos dem igen.

De barn jag nu åker till räknar också dagar. Och månader. Och år. Sen de såg sina föräldrar. Kanske ser de dem aldrig igen. Hur många tårar som trillat vill jag inte tänka på.

Det är ett ärofyllt uppdrag jag fått. Och det är med ödmjukhet jag tar emot det. Jag ska göra allt jag kan för att dessa barn för en stund ska få glömma vart de är och varför. Att för en stund få skratta bort alla spänningar i kroppen och påminnas om att det finns andra känslor än rädsla och ångest. Att för en stund se någon de håller av med ett annat ansiktsuttryck än sorg eller skräck. Jag ska möta deras blickar, hålla deras händer, slå mig halvt fördärvad, stå uppochner och vara det dummaste de någonsin sett. För att skratt förändrar liv. Och jag har möjligheten att ge dem det.

Jag står under stjärnorna och andas in den kalla nattluften. Jag låter allt ovidkommande rinna av mig: mina kluvna hårtoppar, min onda rygg, mitt hål på strumpan, trasiga bil, obetalda räkningar och min spräckta mobilskärm. Det rinner av mig där på gruset och istället samlar jag kraft. Från himlen. Från jorden. Från er. Jag sätter på mig min rustning. Den är gjord av lite mod, lite tro, vilja och hopp. Men till 90% består den av kärlek. Nu åker jag. ❤️

Lisa